Det har blivit natt. Fladdermössen har kommit till mitt kvarter och malarna trycker sina råttludna kroppar mot de kalkade fasaderna. Månen har fan samma färg som plasman som tappades ur mig den där gången på blodbanken på Kungsgatan då jag just hade ätit en capricciosa med extra salami, extra feta, extra jalapeño och extra ost. Man avbröt den gången min gripbara stund i sjukhussängen, plockade enkelt ut kanylen redan efter en deciliter. Jag fick vare sig sextio kronor till två stora stark på City Restaurang på Vasagatan runt hörnet eller en bunt med färdiggjorda rågsmörgåsar som jag brukade lägga i en servett och stoppa i fickan.

Jag står kvar mot balkongräcket tills jag blivit kall om magen (men bara där), och går sedan motvilligt tillbaka till datorn, där jag är involverad i en chattstund med en snäll människa som pockar på att visa mig fotografier av skära, gröna och brandgula nallar hon vunnit på Gröna Lund. Plötsligt visar hon istället gryniga sekvenser av sina långa pattar innan hon lika plötsligt återgår till nallarna. Jag klär rasande på mig och går ut i lila mjukisbyxor och kanariegul utanpåskjorta, stoppar de nakna fötterna direkt i skorna, låter datorn ticka ström. Promenerar utan avbrott till utkanten av samhället; går förbi hyreslängorna i tre våningar och med två portar på, passerar radhusen med samma form som skokartonger och sedan de helt fyrkantiga kedjehusen, var och en med en av fyra väggar utan fönster. När jag till slut nått det sista av tolv låga, kanske friköpta, mexitegelvillor ställer jag mig där bredbent med händerna kramande om ett järnstaket. Jag tittar noggrant in på några hängbjörkars vajande lövmassor: allt det där, där inne, där, allt det där ser ut som tysta gråa djur mot svart natt. Det finns ingen sång för det här.

*