- Men herregud är det inte okej att må lite dåligt då? Alla mår ju dåligt ibland? Det hör väl ungdomen till?
– Då har du inte förstått vad det här handlar om, svarar jag kanske aningens för hårt, till mannen på andra sidan bordet.
Diskussionen i klassrummet om psykisk ohälsa bland unga tänder en majbrasa i mitt bröst. Mest arg blir jag på just dem som tror att psykisk ohälsa är ”att må lite dåligt ibland”. De människorna kan omöjligen känna någon som mig. Någon som vissa dagar inte tar sig upp ur sängen. Någon som sitter i klassrummet och argumenterar hej vilt ena timmen, för att timmen efter ha svårt att hålla tårarna tillbaka bland grönsakerna inne på Ica. Någon som går och lägger sig tidigare än ett spädbarn vissa kvällar i hopp om att det imorgon inte ska göra lika ont, inte ska kännas lika fel.

Jag mår inte ”lite dåligt ibland”, jag går sönder oftare än vad klasskompisen på andra sidan bordet någonsin skulle kunna föreställa sig. Och det värsta är inte att falla, det värsta är kraftansträngningen det krävs för att lyckas resa sig efteråt. Psykologen säger att jag är för frisk för att få hjälp av dem- just nu…, familj och vänner säger att jag måste ta tag i mina problem. I mitten står jag och försöker förstå, försöker hitta mönster och logiska förklaringar. Men det är nog så att det inte alltid finns ett svar på hur det mänskliga psyket egentligen fungerar.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här, idag är ingen bra dag för mig och till dig klasskompis skulle jag vilja skrika rakt ut att jag verkligen inte mår ”lite dåligt ibland”. Men jag är idag 25 år och har levt med min ångest i snart halva mitt liv. Så till alla 13- åringar där ute som mår som jag gjorde i den åldern, de som diskussionen egentligen handlade om, till er vill jag säga- att inte klara av att gå till skolan för att det känns som att en katastrof du inte kan sätta fingret på kommer att hända- det är en typ av ångest som du känner, och så ska man inte behöva må. Du är inte ensam och du kommer att må bättre igen. Även om inte jag får hjälp nu, så ska det finnas hjälp att få.

Inget blir bättre för att vi ser psykisk ohälsa som något som är en naturlig del av livet, det är att acceptera att människor lider och det kommer jag aldrig att göra.