Länge trodde jag min brinnande önskan var
något annat
en flykt från stiltjens ödemark

jag ville dyka djupt i andras röster
dränka min inre kvävande tystnad

det finns levande tid i ensamhet
ett ord så missförstått av mig
nyvaken skaparkraft
mitt eget hjärtas lugna rytm

att verkligen lyssna på tillvarons
muntra skratt
                bakom fasader

ponchons långa fransar virvlar i lekfull vind
ler när jag osminkad går gatan fram och mina steg
ekar inte i takt med någon annans

först nu kan jag innerligt njuta livets närhet