Sotfärgade fingrar ritar små livliga människor på det iskalla stengolvet, det blir dansande kvinnor med långt hår och gungande höfter som sveper förbi med breda leenden, jag måste bara flytta lite på huggkubben för att riktigt få plats med mannen som med sotsvarta ögon svingar sin blanka klinga och han som hoppar upp på en lika sotsvart häst som, efter att jag föst undan yxan och tändsticksasken med handen kan galoppera bort över och förbi den djupa sprickan i urberget, eller om det nu bara är ett vanligt stengolv, vet inte riktigt vilket.
Till den svarta kattens oerhörda förtjusning sitter jag här i den sprakande eldens sken, katten stegar med svansen i vädret fram för att stryka sin långa glänsande päls mot mig men ser inte att en dansande kvinna då förvandlas till en halv av de mjukt tassande stegen som vid närmare eftertanke nu mer liknar en flyende drake bara jag suddar lite och lägger till några streck.
För att riktigt få till skiftningarna i håret på han, den djärve, sjunker jag nu ner på knäna och fortsätter måla med kolbiten som måste ramlat ut på golvet och som hade en så tilltalande form att hålla i den liksom inbjöd mig till att bli levande i mina fingrar och nu sitter jag här med bara en liten, liten bit förkolnad skog kvar.
Elden knastrar och sprakar så skönt från den öppna luckan när den värmer min vintervita kind och med förgänglighetens dans speglande i mina skymningsblå ögon.
Jag reser mig upp och borstar av mig sot och bös så gott jag kan innan jag lägger i några extra vedträn i pannan, stänger luckan och vänder ryggen mot ännu ett infall innan jag kliver ut i vintermörkret och med knarrande steg under fötterna går med kelsjuk katt genom den djupa blåvita snön som så förföriskt speglar månens sken...