~ vad är det för fel på vårt talade språk!?

När gick det förlorat för sitt syfte?
Hur kan glappet mellan känslor och språk vara så stort?

Så lättvindigt vi kan använda språket till bortförklaringar, och lika många gånger består vårt språk av lögner vi själva inte är medveta om är just lögner. En automatik i själva språkets ursprung och förgången kunskap som släpande lever kvar, som vi hasplar ur oss utan att ens tänka efter om vi tror på det vi säger eller inte.

Kanske är det föräldrarnas ord eller andras åsikter som ekar tyst inom oss, och kanske finner vi det enklast att bara föra dem vidare, utan att egentligen granska om vi håller med om innehållet. Kanske säger vi hur tråkigt eller jobbigt allt är, därför att vi så ofta hör det från andra, utan att känna efter om vi själva verkligen tycker att allt är så vidsträckt tråkigt!?

Är inte det en ordtristess som alstrar sjunkande vindar?

Som om språket ibland har tagit över vår förmåga att lita till känslor och nydanande härliga tankar. Någon slags nedärvd defekt vi skickar vidare till nästa generation på en flytande våg utan att egentligen vara medvetna om att vi gör det. Ett språkets lögnkod som har fått större värde som sanning än våra egentliga insikter, känslor & tankar.

Kanske är vi bara rädda för sanningen vi bär i våra tankar.

Det är helt klart att ett utvecklat språk är åtråvärt, det inger respekt och visar tillhörighet på många olika områden. Hjälper oss omåttligt om vi vet hur man bäst bör använda det.

Språket i sig och den som bemästrar det blir ibland upphöjd till skyarna så till den milda grad att det är absurt!

Det hela står inte i proportion till det faktiska värdet numer, när vi alla så enkelt har tillgång till kunskap. Men av någon anledning ligger det begravd en lurig lögn även i detta, att alla som bemästrar språket till fulländning även har intelligens & kunskap i lika hög utsträckning, för det stämmer ju inte alls, tänk bara på alla spökskrivare till presidenter, politiker, skådespelare och liknande.

Inte bara det, när språket gavs så här stor makt började vi förlora vår förmåga att upptäcka lögner, numer kan vi oftast inte höra när någon serverar oss en ren lögn. Det är lättast att upptäcka lögner i andras handlingar.. då handlingen skiljer sig från det sagda, eller genom kroppsspråket. Vi människor både höjer språket till skyarna och ibland misstror användarna på samma gång ~ hur absurt är inte det?

Men hur upptäcker vi våra egna omedvetna lögner?

Antar att språket från början var tänkt att varna, locka, underlätta, förmedla tankar, skapa större förståelse och förtrolig kärleksfull närhet. I och med språkets status har något smugit sig in, något skorrande falskt och märkligt i mina ögon, det händer att jag ibland får en klar bild av det här.. mitt i alla sorlande samtal, men sen drunknar det igen bland alla orden.

Det är nästan som om språket stagnerat, bromsar oss eller tagit en annan väg, där våra insikter och tankar har färdats framåt med en större hastighet. Som om kroppsspråket och det talade språket har blivit skilda åt och numer måste tolkas tillsammans, fast var för sig ~ ett glapp även där.
Vissa utnyttjar detta till fullo, låter orden berätta motsatsen till det de tänker och avser. Förvillar medvetet för att vinna falsk tillit.

Språket har fått ett eget liv utanför oss, det står för sanning, där det egentligen enbart borde stå för vidare förståelse utifrån oss själva, något vi kan använda oss av men som absolut inte borde ha en stagnerad och större makt än vi själva, här och nu. Att ifrågasätta nedskriven kunskap är omåttligt trögt eftersom den ofta upplevs som närmast obestridlig fakta.

Jag tror till och med att språket har fått oss att tappa delar av våra naturliga förmågor. Kanske har våra tankars & känslors enorma uppfattningsförmåga och sköna skaparkraft fått stå tillbaka inför språkets makt?

I tystnadens flyktiga känslofulla vindar urskiljs ofta det som är vi själva.
Men ibland kan tystnaden tyckas hård och iskall, berätta det vi inte vill höra.

Tassar som en katt runt det här, för jag kan inte sätta fingret på vad som är själva problemet, jag förstår att det har med utveckling, kunskap och lärande att göra, det är på något vis kopplat till makt och utövande av makt, vanans makt kanske.. men det jag uppfattar ligger inhöljt i dimma för mig, jag kommer inte åt insikten.

Kanske har jag helt fel, kanske är språket precis som det ska vara och problemet ligger hos mig.. jag vet helt enkelt inte. Kanske är språket det effektiva utvecklade rena verktyg det ska vara, utan någon nedärvd lögnkod, och det jag uppfattar är enbart en vilsen illusion i mina egna tillkortakommanden.

Men den sista tiden har jag börjat tro att språkets betydelse borde tas ned på sin rätta nivå igen, ifrågasättas som en självklar storhet. Visst värdesätter vi den som kan använda språket till enkelhet, speciellt här i poesins skapande lekfulla värld, men sanningen är ju fortfarande att den som behärskar ett välutvecklat & smidigt språk klättrar högst inom samhället, når högst upp på den där skalan där "samhället som helhet” (inte enskilda personer) omedvetet eller medvetet värderar andra människors betydelse.

Orätta handlingar och lögner kan ofta ”trollas bort” med ett välanvänt och övertygande språk, helt emot våra egna inre övertygelser och det känslorna klart och tydligt berättar för oss ~ så stort har språkets makt blivit.

Vilket ansvar tar vi egentligen för det vi
använder språket till!?

Om vi stannade upp och bara lät tiden stå behagligt stilla en liten stund.
Skalade bort slentrianen i språket.

Vilka ord skulle du då smaka på och kanske dela med dig av till barnen, din älskade eller kanske de som gör dig illa?


***

Det finns ett språkbruk jag sällan hör
~ de förlorade orden 
sjunger varmt som solvinden
smyger lätt och lindar kärlek kring
själens otvungna rymder

porlar sammetsmjukt & djupt
under vältrampade stigar

gör mig leende lycklig med färgkaskader
bottnar tungt och frigörs i sanna
snöflingors landskap

våra landskap ~ våra inre böljande landskap