Likt en skräddarsydd kostym klär en pank och bostadslös,
klädde du mitt liv så underbart.

Som en skänk från ovan låg den finaste gåvan helt
plötsligt bara där en morgon när han vaknade.

Man kunde ta på den sprudlande glädjen hos mannen
när han med högt huvud vandrar stadens gator.

Du var sydd för min kropp, själ och mitt hjärta.

Man kunde ta på den sprudlande glädjen
när jag med högt huvud vandrade stadens gator.

Men drömmen för mannen om att han skulle få behålla
sin skräddarsydda kostym hel och ren för sig själv...

...var lika osannolik som om att jag aldrig skulle växa ur
det du en gång klädde min kropp, själ och hjärta med.

Den bostadslöses hårda verklighet nötte hål och skapade
fläckar, en morgon var den bara borta, stulen.

Min verklighet var inte hård med jag lyckades ändå
nöta hål och skapa fläckar, och en morgon var du bara borta.
Du var inte stulen, sömmarna kring mig hade helt enkelt gått upp.

Om mannen på gatan haft den skräddarsydda kostymen
kvar hade den ännu passat honom perfekt.
Han nötte och fläckade den lagom, precis vad den klarade.
Avundsjukan och girigheten vände vinden mot honom.

Om jag ännu hade haft dina sömmar kring mig
hade den aldrig passat som den gjorde förr.
Jag nötte och fläckade dig till oigenkännlighet.
Sömmarna klipptes aldrig av dig, de gick upp på grund av mig.

Jag önskar mannen på gatan en ny skräddarsydd kostym,
lika mycket som jag önskar dina sömmar kring mig igen.
Den första önskan är aldrig omöjlig, den glädjen förtjänas.
Den andra önskan förblir en dröm eftersom dina sömmar inte längre passar,

Inte för att jag har växt som person... 

....utan för att jag har krympt i kropp, själ och hjärta.