Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

stenvagga

 

Bevisbördan är överhängande, en sekund av tystnad, två kråkor i följd. Du bär stenarna fram till havet, det hav som du så länge fruktat. Slungar ut stenarna, var och en med ett handskrivet brev. Framåt kvällen har vinden dragit in hårdare än vad farmodern förutspått. Händer som vrider sig. Ute sliter det i klädstreck och hängande löv. I tistelfrö och rosenknopp. Väntan, säger du när du kommit tillbaka från havet. Väntan. Som en frusen fjäril rör du dig, ett halvt dygn senare, ut över åkern. Skakigt och ryckigt. Den svåra ansträngningen. Ingen tycks veta vad du tänker. Den ena dagen efter den andra. Jag får det berättat för mig. Du har bestämt dig.

 

Mikrofonen fångar upp mig, min andning försvinner in. Jag vill kunna höra alla berättelser när så lång tid har gått att tystnaden brett ut sig. Vi kan riktigt höra hur det regnar utanför och hur gärna vi vill komma varandra närmre. Men det är inget som vi talar om. Jag har kommit för att arbeta hårt, för att inom kort kunna färdigställa materialet.

 

En inhyrd enmansorkester bär på allt, dragspel och cymbaler och jag kan inte sluta tänka på hur ensamt det måste vara. Jag hör när enmansorkestern går och försvinner bort. Jag hör också att du skrattar. Du har börjat dansa. Du dricker ur någons mun. Du somnar med skorna på och drömmer om stora ballonger som svävar högre och högre. Du är vacker. Du vill vara min. Det säger du inget om, istället pratar du om trådarna som finns i luften, i gathörnen och i köpcentret, att de inte är fästa vid något. Du fladdrar och drar. Det sista som är någorlunda klart och tydligt. Det som sedan händer har jag bara fragmentariska minnen av. 

 

Flickan gråter över en ren tillfällighet. Hennes bruna nalle har blandats ihop med de andra nallarna på hyllan. Identiteten är omöjlig att urskilja. Svart plastsäcksprassel. Två kråkor i följd. Solen, solen är en sköld som skimrar och slår mot trötta kroppar och marken är torra sprickor, bruna blad. Ditt namn, ett eko mellan trähusen. Havet är så långt ifrån. Bortspolad är farmodern och allt som hållits kärt. De säger att det inte var någon olycka. De döda ögonen har sjunkit till botten. Det är känsligt att tala om. Du är utdragen mot den yttersta kanten. Finn fem fel på våra kroppar och vinn en dag vid havet. Jag önskar jag kunde hitta breven. Det är rösterna som är förgängliga bland bevisen. De verkliga. De som äts upp. Lyssna. Hur havet slår och slår mot stenarna. Hur det kommer och går. Hur det sköljer över.

 

 

 

 




Prosa av Anna Frölander
Läst 750 gånger och applåderad av 23 personer
Publicerad 2010-04-20 14:04



Bookmark and Share


  La Magnólia
En stark och fascinerande läsning .. underbart fängslande ...
2011-02-26

  Ingela Svenson VIP
En mycket stark text som får denna läsare att känna sig vilsegången bland alla väckta och oförenliga känslor!
2010-09-16

    © Birgitta Wäppling VIP
Du skapar en stark känsla och rycker med läsaren i handlingen. Jag vill läsa mer av dig. Bums.
Du borde bli publicerad, om du inte redan är det. :)
2010-05-14

  aftermath
tjusigt, engagerande och smärtsamt, men ändå med en klarsyn som lyser distanserad, i positiv bemärkelse.

/ Finn fem fel på våra kroppar och vinn en dag vid havet. /

läser gärna igen.
2010-04-24

  Nina V A
två kråkor i följd och jag följer det som cirklar och kraxar oroväckande likt de mörkaste av moln - överjästa
hur tanken slår som en pendel mot molnbädden och intentionen är förutbestämd.
Det smattrar när röster bärs upp, fram och kanske är det cymbalen - den underskattade som också är den som klang som dansar

störd

det flickrar, fladdrar och stretar i blåst
när man berörs


så som här när banden
ligger i vind


faller i fall


stenvagga


Det känns som om du snittat och ytorna ligger där och puffar i sin varma smärta, starkt och ocensurerat men ändå mänskligt vackert och vaggande

skvalpet över sten
2010-04-23

  Mikael Lövkvist
Bland det bästa som jag läst på poeter.se. Var rad formligen darrar utav känsla. Sorgen efter farmodern. Barnets värld, och världsupplevelser. Dina ord skakar om mig. Det finns också så mycket släkt och arv och uppväxt i dina ord. Stenvagga är ett tungt ord. Jag sitter nu och funderar över uttrycket som upprepades: "två kråkor i följd". En del av arvet från farmodern; det här med att leta mening i naturen. Det här var riktig skrivtyngd. Tät literatur. Ord av vikt. Tack för den stora och djupa läsupplevelsen.
2010-04-23

  Christer Eriksson
Tung text i gränslandet mellan poesi, dramatik och novell. Ett treriksröse. Hela berättelsen flyter, det går liksom inte att hålla den i handen. Den formar om sig, hittar ständigt ett nytt utseende. Hela bilden är grå och ingen känner någon. Så är känslan, men också lite mild och försiktig. Döden är närvarande och alltid en olycka, i alla skepnader. Det finns många rader att välja men detta är den mest tragikomiska: ” Finn fem fel på våra kroppar och vinn en dag vid havet.” Glad och ledsen, berörd. Starka och vackra bilder.
2010-04-21

  Elin R
du väver ihop skeenden till en berättelse som handlar om så mycket mer än vad som står där. om nallarna, identiteten som sammanblandas till exempel. det är en fullständigt spretande berättelse, som de lösa trådarna, vilka på något vis flyter samman till helheten (till havet?).
2010-04-21

  Cadena
Tycker den är väldigt fin stilmässigt - och jag älskar det här med breven som kastas ut med stenarna.
2010-04-21

    Madeleine Ågren (Maduska) VIP
Alltid spännande att skaka orden i handen och sedan kasta ut dem som tärningar, därefter flytta om och rätta till. Ger definitivt många bilder och känslor, förståelse känns inte nödvändigt.
2010-04-21

  Lilmarie Mellberg
Får inget grepp om denna....den ändrar sig hela tiden för mig.....som en dröm.
2010-04-20
  > Nästa text
< Föregående

Anna Frölander
Anna Frölander

Mina favoriter
pistol