Rotlöshet!
Tillhörighet!
Livet som bara försvann, fast du vet att du fanns.
Själen som ständigt sipprar ut saknad och sorg.
Vill skrika ut min förtvivlan, blir bara små ljud.
Varför såg mej ingen?
Var jag inte tillräckligt värdefull?
Accepterar i mitt huvud alla förklaringar,
men lilla barnet inom mej har ej än fått ro.
Känner hur ont det gör när minnen kommer
tillbaka och det lilla barnet ropar på hjälp.
Är vuxen nu borde vara nöjd, då hör jag
fortfarande barnens rop på hjälp!
Nu är det fyra som jag hör om natten
när mörkret kommer.
Jag har förlåtit och är förlåten, men min smärta
är så mörk och stor.
Jag gjorde vad ingen borde gjort mot mej, stal
tre barns barndom, blev som dom.
Kärleken kan läka alla sår, det finns sår som
är läkta, men sorgen tar aldrig slut.