Undrar du aldrig
i tystnadens omfamning
om alltets kärna
därur universum blommar
var den ligger och gror

om stjärnorna som faller
även var andras solar
för miljontals ljusår sedan
hur många liv som då
måste ha släckts
i väntan på din önskning


Fylls du aldrig
av svarta hål av saknad
i de outforskade rymderna
i ditt hjärta
när bröstkorgshimlarna
är gråa och tårfyllda

av mållös vilsenhet
bland kometregn, satelliter
och bottenlösa mörker
i sökandet efter svaren
på frågor som ingen har ställt


Känner du aldrig
hur den eviga oändligheten
måste vara för stor
för att rymmas i ditt
begränsade medvetande

hur den ständigt växer
och expanderar tankarna
tills de exploderar
likt supernovor
som upplyser våra liv


Undrar du aldrig
med en osläckbar törst
över allt som dina sinnen
inte vidrört ännu