Mitt medvetande expanderar
ständigt, som ett universum
där oändligheten
bara blir större och större
bland andra omöjliga möjligheter

och jag vet nu att rymderna
som växer mellan oss
kommer föra oss närmare
helt nya himlakroppar
vars ljus kanske kan upplysa
det svarta hålet i mitt hjärta
som hotade att suga in allt
utom dig och mörkret

men du är inte längre
solen i mitt zenit
vars tankar och känslor
är flyktiga som kometer
så olika mina trofasta
månar och planeter

du kommer aldrig vänja dig
vid ett kosmos utan kaos
och vintergatan är
för lång och kall
för att vandra ensam