Hon stod en bit bort
när lyktmannen kom


lugnt och medodiskt
tände han ljus efter ljus

om något flämtade stod
han kvar tills det brann
med lugn och stadig låga


han gjorde sig ingen brådska
och han verkade följa en turordning
som inte var den samma som i en kö





i fem veckor hade hon gallrat
i hjärnans tankehav

ställt ett helt livs onda mot det goda


oro ångest sorg saknad som borrat sig
djupt in i hjärnan och blivit till vanor som
alltför lätt lät sig lockas fram och bli till
dagligt vanegrubbel



hon hade börjat med att inte ringa någon
så snart ångesten började knyta rosetter
i strupen

slutade med att stoppa in något lugnande
när oron satte in

den här gången ville hon se var den hade sin ände


jag ömsar skinn tänkte hon någon av dagarna
tills hon kom på att det hade varit lindrigt
i jämförelse med vad hon gett sig in i

det kalla och det varma kom och gick

hon låg ju redan på sjukhus
blev hon för tokig gick det nog att byta avdelning

hon fick telefonbud och lät hälsa att allt var bra

så klart att hon kunde ha vitsat till det och sagt
att hon låg med hjärnan i blöt men vem behövde veta det då



nej hon ömsade inte skinn
hon gjorde sig av med lager på lager av tankar
som hade gjort sitt
tankar som blockerade vägen och vilseledde henne


en ljusgård viskade en röst
befria dig själv och tankarna


det blev många ljus i den ljusgård
som hon såg som ett av livets examensarbeten