Jag stod vid klippkanten och kikade på hur vattnet lekte tafatt med sig själv.
Spanade ner och runt bland tången. Stenar och musselskal gömde sig under tångruskorna men kom fram när vattnet vajade växterna fram och tillbaks. Inga krabbor, eller så gömde dom sig bra.
Jag satte mig på huk och hasade ner längs den rundade klippan och tog ett skutt ner i vattnet.

Plask!
Jag kände hur fötterna sjönk ner i gyttjan. Obarmhärtligt och oåterkalleligt satt dom fast.
Bergfast. "Fan också"!
Jag försökte dra upp en fot men istället sjönk den andra ner ändå mer. Jag spände mina lårmuskler och tog i lite till, försökte ta ett kliv upp ur lerans grepp.
Men ju mer jag kämpade ju längre sögs jag ner och till slut nådde leran precis under knävecket.

Vattnet skvalpade upp ovanför magen. Jag stod still och flämtade av ansträngningen. Funderade på möjligheterna.
Jag lät blicken svepa runt, ut över vattnet och mot klipporna.
Inte en käft, typiskt.
Annars är det minsan svårt att hitta en ensam lugn liten plätt när man behöver det. Men nu, nej ingen.
Visserligen hade det känts jäkligt pinsamt. Eller hur? Jag menar
"hallå! Hej ursäkta men jag sitter lite fast här kan jag få hjälp?" hur pinsamt skulle inte det vara på en skala? Naken till råga på allt.

Trots att jag stod still kände jag hur min kroppstyngd hjälpte leran att ta sitt dödsgrepp om mina ben.
Jag hukade mig ner i vattnet och försökte göra resten av kroppen tyngdlös.
Jag slutade sjunka. Puh.
Vet inte hur länge jag hade legat ch guppat där men jag kände hur huden började knottra sig och tänderna klappra som kastanjetter i munnen på mig.
Funderade på om någon kanske saknade mig och gav sig ut och letade.
Men nej, knappast.
Ibland var jag ute hela dagen och kom inte hem förens sent på kvällen. Ibland gnisslade mormodern tänder och gnällde om den sena timmen men annars lät dom mig vara.
Jag hade tagit med sig matsäck och hade planerat att tillbringa hela dagen vid havet. Typiskt att jag skulle välja det här ödestället just idag.

Jag drog lite lätt prövande i ena benet, sen lite hårdare, och sen ännu hårdare. Nej, det gjorde ont.
Skit! Jag svor en lång ramsa både fram och baklänges.
Efter lite fundering så tog jag mod till mig och ropade lite försiktigt "hallå". Men insåg att inte ens fiskmåsen som satt fem meter bort hörde mitt viskande. Jag fnyste till och fyllde lungorna med luft.
HALLÅ!!!! sen en paus, ny luft och "HALLÅÅÅ HJÄÄÄÄÄLP!!!!!"
Jag blev nästan lite chockad av ljudet av min desperata röst. Fågeln lyfte med en sur blick på mig, iallafall tyckte jag att den såg irriterad ut, och seglade iväg ett tiotal meter längre bort.
Hämta hjälp din dumma fan, väste jag mellan tänderna.

Jaha, jag räknade upp möjligheterna till räddning.
1.Morföräldrarna känner av någon kosmiskkraft och kommer till undsättning.
2.En båt kommer förbi och ser min sjönöd.
3.Bergsgetterna på andra sidan kommer galopperande och lyfter upp mig med sina horn. (verkligen troligt)
4.Ett gäng starka brandmän bestämmer sig för att bestiga ön och trampa runt och fantastiskt nog hitta lilla mig.
Jo tjena.
Ingen visste var jag var. De är verkligen inte många båtar som tuffar förbi just här vid naturskyddsområdet,
och antagligen ville inga brandmän besöka den här lilla fjollön heller.
Skit skit skit skit skit!!
Kanske någon med hökblick skulle se båten men knappast sätta den i samband med en naken kille som sitter fast i kvicksandsgyttja.

Den sjunkande kroppstemperaturen hade antagligen färgat mina läppar blå vid det här laget. Fyfan vad kallt!
Jag såg på himlen att tiden hade tickat på en del och snart var det kvällning.
Jag försökte räkna. Sist jag kollade på klockan var när jag hade smaskat i mig den sista biten av mackan.
Då var den tre. Hur länge kan det ha gått sen dess. Jag gissade på att klockan var kring fem, halv sex kanske till och med sex. Mer vägrade jag att tro.

Jag tittade på kläderna som låg uppe på klippan. Mamma hade applåderat åt mina ordentligt vikta klädhög. Ja, man är väl väluppfostrad.
Hur länge skulle jag orka? Kommer jag inte hem så kanske dom blir lite oroliga kring tio, elva tiden. Kanske ger sig ut och letar och förhoppningsvis ringer dom polisen. Hur snabba är dom? Skallgång och hela köret.
Så skulle dom upptäcka att roddbåten var väck? Hm, är dom smarta så fattar dom att jag åkte väster ut för morföräldrarna vet att jag älskar öarna här.
Fast då har det hunnit att bli mörkt.
Hur länge orkar jag stå här eller halvligga i vattnet. Hittar dom mig inte så får krabborna knappra på mitt vattenskadade uppluckrade lik.
Vid tanken skakade en torr snyftning genom min kropp. Fan vad tragiskt.
Morbida tankar om begravning i tång och funderingar på vilka som skulle sörja mig, torterade min hjärna innan jag föste undan dom.
Salt, mina läppar smakade salt. Hela jag var en salt kille. "Haha", skrattade jag högt åt mig själv.

Plötsligt blev jag medveten om att vattnet nådde mig högre upp nu. Vaf...!
Jag flämtade till när det slog mig;
Tidvattnet! Panikade ett ögonblick men då klämde lerbottnen till och påminde mig om var jag var.
Stirrade runt igen. Någon! någon, var är alla! Vred huvudet mot klippan, tidvattenranden, var går den?!
Kisade lite och sökte av tills jag hittade den en bit upp. Inte speciellt högt men tillräckligt högt för att oroa mig ordentligt.
"HJÄÄÄLP!!!" Jag tog i och ropade flera gånger. Tårarna började rinna längs kinderna. Det här var allt annat än skoj. Det här var allvar.
Mamma! .. tänk att när man verkligen är rädd så far mamma genom huvudet. Som en stor trygg famn med skyddande armar som ska hindra allt ont från att nå en. Men mamma var långt borta och föresten var det länge sen hon lagt sina armar runt mig.
Jag tänkte på mamma och på syskonen. Gullungar, jag älskar verkligen dom. Jag skulle lätt ge mitt eget liv för dom.
Men nu var det knappast rätt tillfälle. Det är ju meningen att jag ska vara där när dom växer upp, skydda dom från det onda och jävliga, som en bra storebror.
Jag tänkte på de andra, en och en i tur och ordning. vännerna som funnits och passerat mitt liv. Glädje och sorg.

Jag hörde mig själv gny till. Böjde ner huvudet mot bröstet och fann ansiktet doppat i saltvatten. NEJ! Slängde bak huvudet och skrek.
"HJÄLP HJÄÄÄLP! HJÄLP MIG!!!!!" Jag skrek panikartat så högt jag kunde, skrek och skrek ända tills jag var hest och det bara kom nått hest rossel som kunde tolkas som vad som helst. Tystnade och andades ansträngt.

Himlen hade skiftat färg från grått till rosa mörkgrått lite gråblå och orangerosa. Säkert var det finare namn på dom färgerna
men trots att jag älskar verkligen älskar färg och skapande så har jag inte lärt mig eller brytt mig om att lära mig.
Visst vet jag att cyan är blått och att aliz crimson är rödaktig. Hur som helst så var det vackert med det rosa som
bröt av de grå färgskiftningarna. Ironiskt att jag kunde beundra det mitt i allt.

Kroppen var helt nerkyld och jag tackade någon, vem som helst för att det var sommar och i allafall +18 i vattnet.
Jag kunde inte flyta längre utan var tvungen att sträcka upp kroppen nu. Vattnet nådde mig till halsen och hakan.

Nu struntade jag i allt och grinade för fullt. Ett hackigt rossligt gråt som bröts av hostattacker och höll på att dränka mig. Efter några kallsupar lugnade jag ner mig lite. Lugn nu, luugn.
Tänk hur lugn man kan bli när man inser att det är kört, tänke jag. Helkört. Tack och hej leverpastej liksom.

Solen hade slukats av horizonten nu. Tångruskorna smekte mina ben, lekfullt, som om dom sa " snart är du vår lilla vän".
Jag böjde bak huvudet och vattnet skvalpade i öronen, skvalp skvalp. Jag lyssnade på det dämpande ljudet när öronen kom under vattnet och sen hur tydligt det blev när vattnet lämnade hörselgången. Dovt-klart dovt-klart.

Jag blundade och funderade om jag bara skulle böja knäna och göra processen kort men fortsatte ändå att stå där jag stod.
Vattnet gungade, nästan sövande.
Inga stjärnor syntes på himlen, det var för mulet. Gud vad trött jag kände mig. Hur länge är det egentligen högvatten?

Jag hörde ett rassel i buskarna som klamrade sig fast här och där mellan klippor och skrevor.
Jaha jävla get är det så dags nu.
Nu orkar jag inte mer, sövande tankar for genom huvudet, mjuka som bomull. Det gör inget tänkte jag. Det gör inget.
Ett tragiskt slut på ett tragiskt liv. Man kanske skulle skriva en bok om det?
Nej visst så dumt det går ju inte nu.
Jag fnissade till och sen ännu mer. Min sjuka humor. Fan vad rolig jag är. Här står jag liksom med vattnet upp till näsan och skämtar med mig själv.
Ja,ja, vem har sagt att jag är normal.

Jag slöt ögonen igen och slappnade av, just som jag började sjunka svepte ett skarpt ljus över vattnet och träffade
mitt ansikte. Vattendämpade röster ropade "Här är han! Vi har hittat honom!"

Det var dags att komma nu tänkte jag igen slött. Jag öppnade ögonen och blev bländad av ficklampsskenet.
Försökte säga det jag tänkt men fick en stor kallsup och höll på att dränka mig direkt i bara farten.
Mansröster och varma händer grepade min kalla kropp, mina armar drogs uppåt och fler par främmande armar slet och drog i mig.
Någon försökte hålla mitt huvud över vattenytan och jag kände hur benen värkte när leran gjorde motstånd.
Nu har brandmännen kommit tänkte jag matt.
Nu blir allt bra. Nu blir det bra.

Jag slöt ögonen och drev bort i en mjuk skön dvala av mörker.