Solen värmer min kropp och
motvilligt villig kliver jag upp
ur den långa depressionens bädd
och tröstande molnströsslade täcke

Sommar

Nej kanske inte riktigt än,
öar av snö pryder ännu gatans hörn
och skogsdungens mark
Den håller sig fast, trots att
markens rötter och luftens andedräkt
traditionsenligt gör sitt bästa
med att knuffa bort den.

Vår

Ja, vår. En norrländsk vår
är den kortaste årstiden som finns.
Ett andetag så är den förbi och
glider in i sommaren.
Men idag är den kvar.

Värmande ger den en glimt av det som blir.
Det är svårt att se någon skönhet
i den bruna våta marken
med fjolårets kvarslarvade löv.
Svårt att se det vackra
i smutsgrusad snö och nakna trädgrenar.
Men ändå.

Jag stryker bort
det kroniskt mörka för en stund
och betraktar gatans torra asfalt
som ångar bort tjälen.
Nyvakna insekter
som snabbt fångas av stressade fåglar.
Lyssnar och ler ett skyggt leende.

Doften. Det luktar maj.
Inte den skönaste bland dofter
men den luktar nygrillad gryning och förväntan.
Pånyttfödelse.


Jag tar ett djupt andetag och håller andan.