Jag vet att du vet att jag vill
få se dina ord och lite till…
Därför frågar jag in absurdum
fast jag vet att du envist förblir stum
Vet ju att du har ditt eget prekära sätt
men ändå gör allting alldeles rätt

Det är bara jag som ständigt krånglar
och med dig genom orden hånglar
Men vad ska en ”kärlekskraka” göra
när ”skaparen” ej går att förföra
Du bara ler och låter mig hållas
medan våra ord fram och åter bollas

Massor jag lärt mig av ditten och detta
även om du mig på plats ibland sätta
Självklart är platsen redan predestinerad
fram till dess du blir pensionerad
Jag tror på dig och din styrande hand
vet att du lätt löser och knyter band

Så det handlar inte om tvivel och oro,
ej heller om babylonisk otro
Det handlar om ett sätt att kommunicera
att språkligt och i kärlek jonglera
Det handlar om alla själar som vill SE
som Du nu ”gåvan” kommer kunna GE

Det handlar om oss, som två bloss
som när varandras eldar när orken tryter
Om himmel, jord, tystnad och ord
för alla konstnärliga rekryter
Det handlar EJ om att vara odefinierbar
Det handlar blott och bart om SVAR