Han sträckte fram handen mot henne och sa med mjuk röst;
"Ta min hand, kom följ med mig. Var inte rädd kära. Jag är här och vi ska gå nu."
Hon stirrade länge på honom, tvekande och osäker.
Var det verkligen så enkelt?
Hon visste att hon längtat efter honom. Längtat och önskat att han skulle komma. Han log uppmuntrande och nickade.
"Du vet att det är lätt, kom nu älskade. Du vill ju själv, jag vet det. Jag känner det."
Hon tog ett steg framåt mot honom och lyfte armen. Letade med blicken efter minsta tvekan hos honom men såg ingen.
Hans bleka hand med långa smala fingrar med flatan vriden uppåt och öppet väntande. Det underbara ansiktet lika blekt. De blanka mörka ögonen, som bottenlösa skogstjärnar, fästa vid hennes ansikte. Han var så vacker.
Han log igen och hon tog hans hand.
"Du är min nu" viskade han
Hon kände hur han omslöt hennes kropp och hon la kinden mot hans bröst. Tystnaden dunkade mot hennes öra.
Sedan kände hon hur de lättade och föll, tyngdlöst.
Hon blundade hårt och kände hur hans armar kramade henne hårdare. Tryggt.
Nu fanns ingen återvändo.
Fraset av vinden som ven, som vingar glidande genom luften. Hans vingar.
Hon slappnade av och tog ett djupt andetag.
"Ja, jag är din nu", viskade hon ut i det tomma mörkret innan hon slog i backen.