Våga dra ut svängarna,
"leave the fucking box outside this story"

Se nu till att stå på samma platta som du föddes på, lämna inte ut dig.
Stå stilla, våga förnedra din spegelbild i samma veva som du faktiskt skrattar högljutt åt bristen på din egen självinsikt.

LYCKA...säger någon överkompetent självpraktiserande präktighetsmakare, vad fan ska jag göra med LYCKA? Jakten borde periodiseras, precis som allt annat, och däremellan borde min försurade själ kunna få bomullsfyllda dagar.
Kan inte stå där som ett tvättäkta fleeceplagg som skitas ned efter varje användning. Men ändock är jag otvättbar och sammetssökande i mina tankar.

Kan inte förgöra min motor som startar igång likt en dieseldriven ångare som puttrar i all oändlighet. Ut kommer summan av ett hopkok, som inte borde fått överleva själscensuren. Men...(alla dessa jävla men)...jag står där, åter lika utpekad som genomborrat förnedrat. Och det hysteriska skratt som ekar i lokalen är mitt eget.

Jag står utanför, men tänker kroniskt på innanmätet, hur är jag funtad egentligen? Hur i hela ofridens förbannande namn ska jag kunna hitta ut ur min egen lilla påhittade sfär.

Våga dra ut svängarna - säger rösten inombords likt ett mantra som skulle kunna få den starkaste att banka sig blodig mot dörren till mentalsjukhusets personalingång. För ljudet vill aldrig upphöra...Orden vill aldrig hitta det avslut som borde vara naturligt. Istället står jag där med adekvata funderingar över livets lättja, och ingenstans hittar jag dörren ut till verkligheten.

Jag fördömmer pekfingervisanden, men ändå är jag den störste av medlemmar i rörelsen, jag avskyr tillrättasäganden, och hör mig själv hur jag som diktare av Sveriges Subjektiva lagbok, slår pärmen i din redan tillplattade panna och utbrister förargat

- Våga dra ut svängarna...för helvete!!!

Så lämna den där jävla boxen utanför den här historien!

"För din steriliserade tanke förbryllar din överkonsumerande hjärna! Det går inte att finna en väg ut om du blåvägrar att gå in. Men du kommer aldrig inse att självklarheten är inristad i din panna. För du har ju för helvete ingen spegelbild som lyser upp den jävla vägen."

Inget ska separeras! Samla skiten på hög och låt prylarna suga ut varje liten stymmelse av de kvarvarande syremolekylerna.
- Ja då löser skiten sig självt...så att säga!

Men tröttheten stirrar hånfullt mot mig och jag hör hur ekot aldrig avtar och rösten tvingar in mig i ett målat hörn, där omvärlden får möjligheten att klä av hela min fasad.

Jag tittar förfärat på min kropp och utbrister:

- lämna den där jävla boxen utanför den här historien!