Så otäckt, så overkligt. Du är verkligen borta nu.

Undrar när jag få se dig igen, fasar för att svaret ska visa sig bli aldrig. Håller mig krampaktigt fast vid dina ord, upprepar de om och om igen som det mantra de skapat i mitt huvud.

”Detta är ingen tragedi - det kommer att få ett lyckligt slut”
”Detta är ingen tragedi - det kommer att få ett lyckligt slut”
”Detta är ingen tragedi - det kommer att få ett lyckligt slut”

Men det är svårt. Svårt att le, svårt att skratta, svårt att låtsas att allt är som vanligt då tankarna stormar i mitt inre. Ingen får veta. Förstår att det kan förstöra, avslöja dina bräckligt dolda spår. Egentligen är det kanske lika bra, för hur skulle någon kunna förstå? Den enda som förstår fullt ut är hon, och för henne är det långt värre ändå. Hennes blick är så härjad, hennes leende så trött. Oron tuggar i sig obarmhärtigt.

Framför mig ser jag den sista bilden jag har av dig. Fast på näthinnan. Ditt leende och det mörka håret instoppat i din mössa. Tack för att jag aldrig kommer att glömma den bilden, tack för att du i alla fall låtsades vara modig när vi tog farväl. Ville inte släppa taget om dig, kunde inte stoppa tårarna som rann. Jag vet ju att du måste åka, att du inte kan stanna kvar. Vet att de tar dig då. För hedern. Hedern. Hedern. Vad betyder det egentligen Stjärna? Vet ens du?

Du förtjänar din frihet nu. Du behöver den. Låt de aldrig, aldrig ta den. Den är din!

Igår eldade vi upp dina dagböcker. Tankar, drömmar tecknade i blyerts. Sorgligt. Elden slukade sidorna med vackra ord. Dina meningar och din poesi förintades framför våra tårfyllda ögon. Samtidigt var det vackert, det gamla måste ta slut innan det nya kan börja. Vi rev ut sidorna, en efter en och matade elden med dem. Orden förkolnade och kvar fanns bara en intensiv glöd.

Jag hoppas att du orkar. Snälla du, orka.

”Detta är ingen tragedi - det kommer att få ett lyckligt slut”