Ja, kom nu, du bleka och sköra.
Du vet vart du skall och vart tiden dig föra.
Ja, kom nu, du sorgsna och väna.
Du vet vart det bär, detta liv - det mondäna.

Du står i det kallaste svenska klimat
och odlar en gliring åt närmsta kamrat.
Uti din svenskhet gror tystnadens hat.
Snart lär du dig falla, precis som vi alla,
för rädslan och hoppet - det kallaste kalla.
Mot döden du åker på glimrande valla.

Ja, kom nu, du trotsiga hesa.
Du står där och darrar vid livsstartens resa.
Ja, kom nu, du syster! Till vila!
Du fingrar i längtan på skarpslipad bila.

Ditt märke är nåden och fåglarnas sång;
ditt hjärta är hopvikt av brungul kartong
och längtan till döden blir åratal lång.
Visst, ärren kan döljas av korslagda armar
men ångesten skriker och biter och larmar.
Ditt hem är akutpsykets knallvita karmar.

Ja, kom nu, du vittrande saga.
Du glömskhet, du dödspräst och fallande flaga.
Ja, kom nu, du jordlagda bröstben.
Du skälver i otakt och din timma är sen.