Det finns dem som säger att man inte ska störa de döda med sina problem här i livet. Jag har faktiskt inget annat val än att bara hoppas, hoppas på att min röst finner dig där bortom stjärnorna.
Som en strålkastare från jorden hoppas jag att min själ lyser klarast för jag är desperat i denna stund.

- Jag antar att det jag vill säga är förlåt.

Du har gått över nu och det är inte menat att du ska bli olycklig över mig.
Jag vet annars inte vem jag skall vända mig till.
Om inte till dig som jag vet, någonstans inom, i mitt hjärta där finner jag dig.

Jag minns dig när du sa det, den dagen du låg på sjukhuset, min blick fokuserade på din svaga arm full med leverfläckar och ärr som hör till ålderdomen.
Du sa då att du alltid skulle finnas i mitt hjärta.
Du höll min hand och kramade den lätt som för att jag verkligen inte skulle glömma dessa dina ord.
(Minns mig)- sa dina ögon för din rösten bar dig inte.

Din önskan var ju att leva tills den dagen jag skulle fylla 15 år.
Men hjärtat orkade helt enkelt inte, du verkade så liten i sjukhussängen, det brukade finnas något som omslöt din gestalt, någonting ljust och fint.

Men inte den dagen.

Nu förstår jag vad du ville förmedla och jag vet inte om detta ger något resultat. Jag är väl galen som sitter här på knä i mitt rum inför månen mitt i natten med knäppta händer. Ber jag nu eller? Gör det mig till en religiös människa?
Jag vill bara nå ut till dig.
Detta handlar inte om någon gud eller Jesus gestalt, jag vägrar tro att allt ska upphöra. Du har funnits i mina tankar ofta numera det kanske betyder något.
Jag vet inte och det spelar väl ingen roll nu antar jag.

- Farfar, om du hör mig hoppas jag att detta når dig vart du än är... jag behöver dig nu mer än någonsin.