När livet inte känns lätt och andetagen är tunga så längtar jag till scenen. Ingen scen där man står ensam i brutalt strålkastarljus och ska lämna ut sig själv till publiken. Nej jag vill ha mina vänner runt mig, vi ska stå där allesammans i strålkastarljuset och vi ska ge publiken det finaste vi har. Vår sång.
Att stå på en scen och sjunga i kör är lycka för mig. Att stå mitt i alltihopa, känna hur rösterna omkring mig flätar ihop sig till något oändligt vackert, känna min egen röst, känna hur jag får vara en del av detta underbart vackra. Känna smärtan och ljuset i tonerna, det är som att sjunga till livet.
Och jag lämnar min kropp. Det kanske låter överväldigande, men det känns så. Världen blir suddig, publiken är ett dis, jag ser bara dirigentens ansiktsuttryck, det ömsom aggressiva, ömsom sammetsmjuka uttrycket. Min röst och alla andras röster lyfter mig från marken, jag är ett med musiken.
Och när efterklangen ekar i salen efter de sista tonerna, och publikens applåder väller över en, bryts förtrollningen och jag rycks framåt, landar i min egen kropp igen, kan le och låta applåderna fylla mig.


Ja det är lycka. Min fullkomliga lycka.