Urtavlan har inga siffror, men jag har lärt mig att tyda visarnas placering utan minsta tvekan. 20:23. Nu är han verkligen sen. Ska jag ringa och höra med honom? Nej, det vore för mycket… jag vill ju inte verka klängig, det är ju inget bra karaktärsdrag. Avspänd måste jag verka, cool, lugn… ja så vill jag vara, det är säkert mycket mer rätt. Jag sätter mig på soffan. Inte djupt mot soffkuddarna, utan bara precis på kanten, redo att hoppa upp. Han kan ju komma när som helst, borde verkligen komma när som helst. Jag väcker min telefon för 97e gången, den lyser upp vid min beröring men slocknar snabbt igen. Fortfarande ingenting. Varför skriver han inget? Snart gör han det säkert, säger att han är sen, missade bussen eller vad som helst. Vilken ursäkt som helst är godtagbar, bara han kommer. Kanske har mobilen kommit bort, kanske har han glömt sätta på den. Skulle jag ta en annan klänning? Jag vill ju bara att han ska tycka att jag är vacker… Men han kanske bara kommer i t-shirt och så får jag honom att skämmas över sig själv för att jag har klätt upp mig lite, eller så kommer han tycka att jag anstränger mig överdrivet mycket, kanske rentav att jag verkar förmer. Jag hinner fortfarande byta. Något enklare kanske? 20.24. Jag flyger upp ur soffan, går in i sovrummet, speglar mig. Det är kolmörkt ute, regn stänker upp på rutan. Min spellista har börjat om. Jag kanske borde ha påmint honom att vi skulle ses, han har ju haft det stressigt på sistone, men vi talade ju om det igår… Tänk om han blir förargad för att jag känner att jag måste påminna honom. Men måste jag inte det? Var är han? Hinner jag gå på toa innan han kommer? Säkert är han här alldeles alldeles strax… Det är ju vår fjärde dejt och han har ju verkat så glad de andra gångerna… säkert vill han träffa mig igen. Jag känner rädslan sno runt som äckliga snokar i min mage. Tänk att för bara en timme sedan var den full av fladdrande lätta fjärilar, då, när jag ivrigt längtade. Han kanske lade sig på sängen när han kom hem och somnade? Eller… han kanske, kanske skiter i mig. Jag drar fingrarna under ögonen, jag ska inte alls börja gråta, för han kan ju komma snart. Och då kommer jag att vara glad, så glad igen och alla bekymmer kommer försvinna i ett svep. Trycker på mobilen igen. Ingenting. Startar om mobilen, det kanske är min det är fel på… Hur verkade han när jag frågade om han vill ses? Vad sa han? Han skrev att det vore trevligt och så skickade han en glad gubbe. Det gjorde han ju! Men han har slutat att ge mig komplimanger. Kanske… kanske för att vi inte har setts på ett par veckor. Eller så kanske han tror att jag inte vill höra dem. Det betyder säkert ingenting… eller är jag ful? Är jag för mycket? Säkert tänker jag alldeles för mycket, säkert har jag skrämt bort honom. 20.27. Jag kan ju ringa, och bara höra. Bara ringa och låta helt sådär cool och avspänd och låtsas som att jag precis kommit på att var det inte ikväll vi skulle ses? Inte alls som att jag står här med nyinköpt vin och små läckra kex och en alldeles nyskapad spellista där jag noga valt ut musik han kan tänkas gilla… Nu! Den välbekanta signalen skär plötsligt genom alla tankar och med darrande hjärta plockar jag upp telefonen.

”Hej! jag vet att vi skulle ses ikväll, men jag är skittrött… kan vi ta det någon annan gång?”