Shit, vad jag saknar dig.
Det är svårt att släppa taget.
Taget om kärleken som kletat
sig fast i hjärtat.

Varje gång jag försöker slutar det
med att jag trasslar in mig själv
i sega trådar av minnen som
flyter upp som ett gäng badankor.

Slutet av sagan blev inte; "Och så
levde de lyckliga i alla sina dagar."
Det blev som en hård käftsmäll istället
när lycko-bubblan sprack.

Jag blev luft för dig, syrefattig luft.
Det är grymt och "the end" sprang
före kyssen i solnedgången.

Men det är inte det min längtan minns.
Det är din röst ,som smekte mina öron.
Rösten som rullar kvar i hörselgångarna.
Skratten, sången, värmen.

Mitt hjärta sitter i örat.
Jo, det är säkert, jag brukar höra hur
det dunkar. Om jag skakar huvudet hårt,
tror du att det trillar ut då?

Nej, såklart inte. Istället spelar jag musiken hårt
på max med hörlurarna tätt slutna över hjärtat.
Punk, rock och metalcore. Om och om igen.
Pulsen hörs inte då, testa själv får du se.

Jag vet inte om det hjälper, men hellre så,
än att spela sönder melodin av din röst.
Rösten jag inte vill glömma
För det är så svårt att släppa taget.