Hur enkelt meniningslöst är inte förfäder av det ologiska i vårt universum fyllda av olösliga frågor. Tankar som bara föder trivialitet på löpande band, och ensam står du kvar, klankande och bankande av din brist på intellekt. Helt sonika ramlar du av den stol du ivrigt försökt sitta på, och liggande på golvet med uppgivet kroppsspråk pratar då åter med dig själv igen.

Du försöker få svar på olöslighetens paradox, och du far rakt ned i självinsikten mörkbebodda grotta, där du rakt och ärligt försöker dig på att slå ned ditt samvete.

Vi springer undantagslöst och utan mening, i jakt på något helt oidentifierat, vi fortsätter likt lemlar tills vi stupar över våra egna bortslitna kroppsdelar. Vidrigheterna avslöser varandra och du märker ganska snabbt att de slag du utdelar skadar bara dig själv. Du försöker vinna en kamp, som aldrig någonsin haft en vinnare, och den kampens slagplats är just den stolen som du aldrig någonsin kommer att få plats på.

Du har det som ett mantra i ditt sinne, du försöker förtvivlat, men lyckas bara med att skapa nya blåmärken på din själ. Din vimmelkantighet delas av miljarder andra utan den självinsikt som borde runnit med i den modersmjölk vi en gång intog med obrukbar glädje. För gårdagen kommer i all framtid alltid att vara en gårdag och du har ägnat all för mycket själsspillror åt att försöka förändra någon oföränderligt. Du blir en kopia av dina egna förutfattade profetior, och du drunknar sakta i den spegelbilden som för dig åter tillbaka till meninglösa handlingar och bevisar det ologiska i vårt beteende.

Din önskan att nå, är lika med din strävan efter en lycka som ständigt existerar i en framtid. Och du blir den jagande moroten av kossan personifierad. Din stelhet kan bara liknas vid orörlighet som skapas av rädslan att aldrig nå den onåbara. Men den logiken får inte plats att existera i en värld som ständigt fylls av egenkostruerade löften som aldrig kommer att infrias.

Så... Vad göra när tankarna begraver en i all självsanering skapade likt melodiösa diktafoner i hjärnan...Så vad göra när ens personlighetsklyveri attackerar de kvarvarande delar av dig som fortfarande inte är fullfjädrade cyniker.

DÅ SKRIKER ÖVERPRÄKTIGHETENS GENERALFADER:


- "always look on the bright side of life"

Den jäveln ska fan inte få vissla mer!!!