Ser du mig?
Syns jag?
Hallå!
Jag vevar med armarna
men din blick är inte längre där.
Jag känner mig som ett levande spöke
utan rasslande kedjor.

Hör du mig?
Hörs jag?
Hallå?
När jag pratar studsar orden
tillbaks mot mig
från en otapetserad vägg.
Orden lämnar min mun och
imploderar sen i ingenting.

Jag vet att vi grälade,
jag minns ej om vad.
Dina ord blixtrade svarta
och ett eldhav sköljde över mig
och brände bort det som var jag.
Din röst var kall
som tunnsprucken isvak,
jag föll i och kom inte upp.

Efter det försvann jag.
Jag finns inte mer,
syns inte, hörs inte.

Kylan kramar mig,
omfamnar min kropp
och ångesten
gör det svårt att andas.
Kanske det är därför jag inte hörs?

Jag viker mig dubbelt
med brändskadat inre.
Jag står bakom dörrar och gråter.
Är det därför ingen ser mig?


Eller är du rädd att
jag ska smälta dig och släcka
ditt hat?
Är du rädd för att känna igen?
Rädd för smärtan,
en av kärlekens gåvor.



Prata med mig! Se på mig!

För jag är lika rädd som du.