så jag är rädd
rädd för dig
och din jävla kärlek

sjunker i en djup psykos av metaforer

det är inte verkligheten
som äter upp oss
det är skräcken

att långsamt smälta bort

jag minns en man
som kom besök i mina rum
och sedan dess
går solen aldrig ner

så jag är arg
arg på likgiltigheten
och allas jävla skygglappar

den banala ondskans organism

det är inte drömmen
som skapar nattskräcken
det är lögnen

som avkrävs alla levande

det går fan inte att tänka
utan mörker