Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vilken färg, är som värmens himmel?

Vilken färg, är som värmens himmel?
Hur topparna svalkas av det mjuka flödet från höjden
där spetsarna står resta till kylans avbild
Kala klippor kläs gröna av skummande brusande toner
Säg mig vad kan mäta sig med min bild?
Där örnensöga speglar vågor, djupa klyftor och mjuka mattor
Den ensamma skönheten som viskar om frihet och taklösa drömmar

Ja, säg mig! Vad kan mäta sig mot tankens tillflykt när kroppen är fastlåst mellan dammiga väggar och ett klibbigt golv.
Pappersfakturor och en enslig månesgloria kastar skuggor över tak och korpar.
Säg mig! Vad finns där förutom tomma ögon, insjunkna i ett glas
Jag fann en du vet, inga mera ensamma nätter, inte en enda natt utan sorg

Hennes bild pryds av skönheten av en uttråkad min,
Hennes ögon ser snett ut mot en meningslös värld.
Ett gråttdis skuggar mitt ansikte
Du vackra flicka som slagit ut som en ökenros under den kyliga och stjärnprydda natten
Hennes kropp rör sig som silke i vinden, du underbara ljuva
ingen vindpust når mig
Min strupe är uttorkad dina varma lår är salta som dödahavet
Här står jag i hettan.
Och törstar efter odrickbart vatten.

Ja säg mig, vad är nu topparna och örnensvärld?
Hur fångad är inte din tanke? haha, föll du ner över den kala branten?
krossa du ditt revben och ligger du och blöder?
Kräla! Börja kräla!
Den vackra, du underbara förbannelse
In i min sköna, hos min sköna vill jag sova
Inte ett ord får jag ut, strupen är förtorkad
Ja säg mig, begrav mig i min smutsiga vrå
Hennes läppar färgade av vilda rosor och hennes tänder vassa som tigerns
hennes bröst som varje jämn kulle avundas är min ensamhet
Så ser den ut, den bländar som solen och smärtar som bittertsocker




Fri vers av kw.
Läst 445 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2010-04-26 18:03



Bookmark and Share


  Carola Jeryd
Jösses vilken dramatik - nästintill tragedi.
Känns som om man nästan går sönder tillsammans med berättarjaget ju längre ner på sidan man kommer.
Oerhört talande rader som borrar sig in i mitt hjärta och verkligen vrider om. Jag vet inte om jag ska skratta av glädje eller gråta av smärta.

Som vanligt berör du mer än jag kanske skulle vilja.
Du får mig ur balans med dina ord för de känns alltid så förbannat sanna. På något sätt påminner texten om höga visan fast ur ett annat perspektiv. Kärleken här verkar mer som ett ok än som en befrielse. Ingen direkt lovsång, mer som ett kvidande.
Ack...jag önskar jag kunde trösta...

"Hennes kropp rör sig som silke i vinden, du underbara ljuva
ingen vindpust når mig
Min strupe är uttorkad dina varma lår är salta som dödahavet
Här står jag i hettan.
Och törstar efter odrickbart vatten."

Ovanstående rader är fullkomligt mästerliga! Jag blir knäsvag av dina formuleringar. Det är så här du är som bäst - i skrift alltså...
Slutet här gör ont som fan - liksom att bländas av en sol man inte kan nå...
Tack för att du förgyllde min kväll vännen!
Underbart att du finns här!
Kramiz
2010-04-27
  > Nästa text
< Föregående

kw.