Väcker med tjat tycker ni ja, men hur fan ska jag veta att ni hört och förstått när ni inte rör en min av att stiga upp!?

Kära dotter du är mer lättväckt än din bror. Vi sätter oss till bords, väntar inte tills han kommer utan börjar äta. Jag nämner att din mentor skickat ett brev om din frånvaro. Den är för hög och fortsätter du så här så får du inte betyg så du kan gå på gymnasiet. Jaa säger du men jag har ju börjat gå nu. Jaha hoppas du gör det hädanefter säger jag och inget mer. Vill inte tjata. 

Vi äter under tystnad, jag försöker föra ett samtal och frågar vad du tror om håravfärgning eftersom jag själv funderar på att prova. Inte vet jag får jag till svar. Men du har ju testat. Vad tyckte du? Inte vet jag! Prata inte med mig jag har vaknat nyss! Jag tiger men känner hur jag kämpar emot tårarna. Är väl extra känslig idag, normalt hade jag inte brytt mig. 

Sonen anländer, härmar mig när jag väcker honom. Jag är less på ditt tjata. Ja men man vet ju inte om du har vaknat, du somnar ju om ibland. Härmar mig igen. Tjat tjat.Okej säger jag. Hädanefter tänker jag inte väcka dig fast klockan är 10 och jag vet att du börjar 8. -Nä gör inte det då. Få se hur länge det håller. Det håller, säger jag och biter ihop och sväljer ner gråten och pannkakan. Jag ska minsann visa dig. Du är stor nog att ta ansvar för ditt liv. Snart 18 år.

Fy fan vad ni kan vara elaka tänker jag för mig själv men säger inget. Ni är så jävla lata, inte ens tvätten kan ni sätta i tvättkorgen. Ni ser inte vad jag gör, tar allt för givet. Visst, det är mitt eget fel som skämt bort er men är ni inte så pass stora att ni kan tänka själva!?

Ni ser inte hur jag promenerar med tunga matkassar från affären, ibland flera gånger på en dag bara för att jag ska kunna laga mat åt er. Jag försöker planera framåt och se till att det finns något att äta de dagar jag jobbar kväll. Om det duger.

Ni ser inte hur mycket jag får jobba, dubbla pass vissa dagar, bara för att kunna försörja er. Tro inte att pengarna bara ramlar in. Har dragit på mig kreditkort bara för att kunna handla extra någon gång. Från början till mat, sen skor och kläder och presenter till födelsedagskalas ni var bjudna på. Men kraven blir större. Så dumt av mig, men vad gör man? 

Har ni tänkt på hur ofta jag köper kläder och sådant ni behöver? Sätter in pengar på telefonkortet när det är slut. Frissabesök och hårfärgning. Själv har jag inte klippt mig på 4 månader.

Jag klagar inte högt nog men hur många gånger har jag inte gett mina sista pengar till er för att ni inte ska behöva lida för att jag inte är rik. Vi är så fattiga har jag hört mer än en gång. Kompisarna får minsann både det ena och det andra. Då brukar jag säga ja men var jobbar deras föräldrar?  

Fattar ni hur ont det gör att få höra en sån sak!?

Nej jag har brustit i min uppfostran av er och nu är det försent.  Jag har  inte visat hur mycket jag får kämpa för att vi ska ha det drägligt. Och ni fattar ingenting. Hjälper inte ens till här hemma. Svarar surt om ni ens svarar när jag pratar med er. Men jag biter ihop, tänker att det är inte lätt att vara tonåring heller. Inte i dagens samhälle.

Men fy fan tänker jag bara!

Ni fattar inte, men jag tröstar mig med att snart kanske ni flyttar hemifrån och då får ni ta hand om er egen skit. Betala era räkningar och laga eran mat bland högar av skräp och disk.

Då kanske ni fattar hur jävla bra ni haft det ändå. Tills dess tiger jag och väntar ut tiden. Kämpar på ensam utan hjälp från er. Jag är van att göra allting själv så visst kan jag fortsätta ett tag till. 

Och varsågod maten var visst god ändå.

Och förresten kommer ni ihåg när jag ville att vi skulle dela upp arbetet och ha vissa områden som vi skulle ansvara för? Då blev det ett jäkla liv på er och ni totalvägrade.  Jaha men ni hjälper ju till hos pappa? Ja men han är ensam fick jag då till svar.

Och???

Visst, vid den tidpunkten levde jag tillsammans med en man men det varade bara ett år. Annars har jag också levt ensam förrutom under två år när ni var mindre. Men han jag då delade hus med var ju nästan aldrig hemma i  stan så jag räknar det som att var ensam. Hur jobbigt tror ni inte att jag hade det då?

Så ni kunde hjälpa pappa för att han var ensam? Ja visst det var kanske synd om honom i era ögon men ni såg inte hur mycket bättre han hade det om vi ska jämnföra.

Hur lätt tror ni det var att åka med bussen med ett dagisbarn och två lågstadiebarn? För att handla? Istället för att åka bil som eran pappa?

Hur lätt tror ni det var att kånka på all mat som jag var tvungen att handla som skulle räcka för 4 personer. Hur många gångr har jag inte haft två kassar i vardera hand bara för att jag inte orkat gå flera vändor till affären.Tur vi bott centralt under några år.

Har ni tänkt på hur jävla mycket man får diska när man inte har diskmaskin som pappa har? Nej visst det har ni nog inte för hur många gånger under dom här åren har ni diskat?! Det är lätträknat.

Nog vet jag att ni många gånger har blivit bjudna på mat hos eran farmor. Det var ju bra för er men jag har minsann fått laga maten själv alla gånger när ni var hos mig.

Och så säger ni en sån sak som att ni hellre hjälper pappa för att han är ensam..

Men jag då?

Tro inte att jag vill att ni ska tycka synd om mig men jag skulle önska att ni hjälpte till någon gång och att ni förstår att uppskatta det jag gör för er och inte vara så jävla sura och lata.

Jag känner mig faktiskt ganska trött på mitt ensamjobb här i hemmet och ser fram emot att bli bjuden på middag hemma hos er snart.