Låt oss börja denna verklighetsflykt i naturen. För i skogen står tiden still eftersom vi inte lyckats fingra sönder den. Ännu. Vi gör inga stora fel. Bara väldigt många små. Och fler blir. Och mindre. Så mikroskopiska enligt oss själva att de inte betyder någonting. Som myggor på en svettig rygg om sommaren. Eller som evigt ilskna getingar runt läskeblasken på en pizzerias uteservering. Tomat, ost, skinka och kaustiksoda. Fan. Nu kom stan i bilden igen. Men den går att retuschera bort. Med radergummi samt finska rycket med två och en halv skruv i grupperad stil. Svikt. Har ni provat Dallas? Att klättra upp till tian, kasta ner badbyxorna och sedan hoppa efter. Nedslag i en brässerad vardag och klor i ögonen. Kittlar dödsskönt i iris.

Dödsskönt. Det vill säga en behaglig känsla precis ända in i existensens tilländalöpande. Eller strax därinnan. All oro inför efterlivet är egentligen onödig och rädslan, att den sista person jag skall tänka i jordelivet är Dawsons Creek Dawson, ter sig ganska löjlig. Ungefär som hans frisyr eller allting annat vi skall hinna med för att betraktas fullgoda livstidsutnyttjare. Men det är lugnt. Fast kidsen kan inte ens stava till det. De har en iPhone app som reglerar det limbiska systemet och deras e-buddy. Samtidigt. Samtidligt.

Gröna kvistar och sjävexhibitionister i trenchcoat. Två saker jag springer ifrån när jag är ute och joggar. I skogen. I spåret som gör att gängan blir mindre uppskruvad. Det flaggas för ett sista varv men myllan för ingen tur med sig längre. Jag knyter omsorgsfullt mina löparskor med en dubbelknut och sätter mig tillrätta på råbarkad stubbe. Tempot runt i kring blir långsammare och tiden står faktiskt stilla. Igen. Skogen. Det där gröna som syns när man tittar ut genom flygplansrutan. Där maskrosbarn blir luddiga bollar som sprids vind för våg när brisen blivit blåst och blåsten blivit till den storm som spräcker vattenglaset till en pöl att drunkna i.