I tunga narkomaners sällskap spenderade jag eftermiddagen i parken, märkbart slitna av liv levda genom skadliga beroenden.

Runtom cirkeln av bänkar spelades det boll, barnen matade fåglarna och förälskade par smekte varandra ogenerat.

Och där satt jag ofrivilligt upphånglad av människor jag kunde se mig själv i och i människor jag aldrig kommer se något i.

Ögonkontakten från den äldre kvinnan som levde på pant skar i mig.

I samma takt som hon tömde en tredjedel av innehållet ur flaskan bredvid mig fylldes jag med tvivel om världens rättvisa.

Så många frågor i ett liv som aldrig besvaras.