Alla ville hennes kärlek. Inte den av tanke styrd
bara känslor bara händer, handflator i dolda gömmor
ljumskar, tätt bakom örat där halsfjunen övergår
till hår
Hennes läppar tunna inte fylliga inte trånande
bara smala i ett gäckande leende lika flyktigt
som doften från tjärgadd och myr
Kvinnan detta väsen som fyllde halsgropen
med någonting tjockt som återhållen gråt
och oförlösta skratt
Älska mig sa de alla. Vidrör mig likt ett barn. Gå inte
förbi du är den jag söker jag behöver dig här och nu
... bara du

Barn sökte hennes knä, män hennes fötter, kvinnorna
blottade sig sårbara och genomskinliga
alla strök de sig längtansfullt mot hennes kropp
bedövade och vacklande följde de henne i
och ur hennes händer droppade vigvatten och liv
och vid varje möte med människor föll orden
lämnar du mig nu, överlever jag inte.

Hon försökte verkligen rädda dem alla, inte lämna,
inte överge hon till och med saktade ned sina steg
och vidrörde dem med sina fingrar, tunna som
spindelben
vid havet tvekade hon, vände sig stilla om och såg
sin människoarmé, ett hav bakom sig ett hav framför
och sakta gled hon ner i vattnet

i det ljumma klara kärleksfulla fostervattnet
drev de iväg förlorade fotfästet sökte hennes
händer en sista gång, inte för att hålla sig fast
endast för att bli vidrörd innan de sköljdes iväg
av vågorna
en del viljelöst berusade från våg till våg
andra för att i tystnad bara uppslukas och
försvinna, och i deras enda liv trots den
väntande döden likadant för dem alla
aldrig så lyckliga som då.