hon tvingar mig ner på knä
jag hatar när hon smeker förbi

hon trycker mig ned mot golvet
får mig att känna mig absolut noll

hon tvingar mig till hets
sedan till negativ strupvandring

jag vet att jag inte får
att det absolut inte går

och ändå tvingar jag mig själv
tills tårarna bildar vattenpölar
under min skamsna kropp

efteråt ler hon,
och jag kvider föraktfullt

för att hon tog över,
tvingade mig att återuppleva
all den kvävande monstergallan

efteråt bränner jag märken i min
hud som påminnelse om att jag
aldrig får släppa henne nära igen

efteråt,
vyssar tårarna mig
till återhämtning

medan hon återigen ler,
för hon har mig kring sitt lillfinger

hon vet hur hon ska få mig
att bränna strupen
och fälla tårar

hon vet hur hon långsamt
plågar mig
till

utmärglat självförakt

och jag kan inget annat
än att lyda

för hon är

jag själv.