Hur säger man nej? Hur säger man: Det räcker. Hit, men inte längre. Utan att såra. Eller är det värt att bita ihop, för att slippa förlägenheten?

Hon kände på sig hela kvällen att det skulle hända. Hon kände det i hans smekande ord, sedan i hans smekande händer. Hur varsamt han bäddade för det hela, som om allt var planerat in i minsta detalj. Det var som en fälla hon gick i, fastän hon såg alla varningskyltarna. Men det stod inte klart för henne förrän hon stod där på golvet framför honom, endast iklädd trosor, berövad på kläderna han slitit av henne. Insikten rann som isvatten längs hennes nakna ryggrad. Hon försökte backa undan från hans giriga händer, kunde inte förmå sig att möta hans hungriga blick. Nu hade han sett henne, hennes kropp var inetsad på hans näthinna, hon visste att hon var vacker, att hon väckte hans lust. Utan att vilja. Hon kände hur återvändon gick ut genom dörren, och lämnade henne kvar.
Ett ögonblick trodde hon att hon hade växt fast i golvet, kanske var det önsketänkande för så var fallet inte. Han kunde lätt dra henne med sig, och hon följde efter, medveten om fällan hon gått i, lyssnade förgäves efter återvändons steg. Nejet hängde i luften, men hennes läppar var förseglade, rösten stum, när han drog ner henne mellan trassliga lakan.
Om det inte vore för mörkret, hade han då sett hur hon knep ihop ögonen medan han stötte långt in i henne, hur hon försökte blunda bort inkräktaren, trots att hon hela tiden kände honom inom sig som en ihärdig kränkning mot hennes existens? Och hur han efteråt enkelt gled in i sömnen som om att inkräkta hennes kropp hade varit vilken handling som helst, hur hon trasslade ur sig ur hans grepp – trots att hon visste att hon aldrig skulle kunna trassla sig ur helt – och smög uppför trapporna. Länge stirrade hon på sin dunkla spegelbild, länge kände hon honom inom sig. Länge skulle hon bära skammen inom sig och nu kom nejet och fyllde hennes strupe, lämnade hennes mun för att eka tomt mellan mörka döva väggar.