Smärtan jag bär gröper djupa fåror i mitt hjärta av sten.
Urholkar plågsamt allt jag håller kärt.
Lämnar mig endast i den ångestfyllda ensamhetens sällskap.
Och skammen som klär min nakenhet är inget skydd mot de rovdjur som närmar sig med lystna blickar och kurrande magar.
Nej den gör bara det nakna än mer naket.
Det är inte längre bara en oskyldig lek, ett spännande äventyr i en drömsk, halvverklig och mystisk värld.
Mörkret tätnar och klornas frenetiska rivande ökar i intensitet mot de tunna, slitna väggar min tro och mitt hopp fortfarande ger.
Lögnens giftiga pilar översköljer i våg efter våg och på vissa ställen har de trängt igenom det vacklande försvar som ännu omger mig.
Jag känner det frätande giftet rinna innanför mitt skydd längs med min själ, men jag kan inte se något för jag befinner mig i totalt mörker och i stor förvirring.
Paniken reser sig i mitt hjärta.
Då hör jag en mild, mjuk, lugnande stämma.
-Var inte rädd!
Bara lita blint på mig.
Att jag är med dig.
Jag beskyddar dig och ingen kan rycka dig ur min hand.
Jag är sanningen och om du låter mig uppfylla dig ska jag befria dig från dina bojor och jaga ut mörkret som våldgästar dig.
Om du vill ska jag städa upp i dig inifrån och ut.
Och om du håller blicken fäst på mig och inte tittar tillbaka, ner vid dina fötter eller runt omkring på dina sidor ska jag föra dig över avgrunder, odjur och hungrande bestar.
Igenom dödens skuggiga dal och ut på andra sidan till ett land där inga tårar rinner och där ljuset aldrig slocknar.
Släpp det som varit, säg nej till alla lögner och ta min hand så gör vi sällskap genom livet.
Jag är vägen, vandra med mig så leder jag dig rätt, förbi alla gropar, fällor och bedrägliga genvägar som för dig till fördärv och bringar dig på fall.
Tro på min kärlek och trofasthet så kommer det att föra dig ut i ett liv som flödar av glädje och frid väldigt få tillåter sig själva eller andra att uppleva.
Lär dig vandra i tro, inte i rädsla.
Förväntansfull tro, som ett barn.