det där skrattet finns nog kvar någonstans, jag känner det, långt där nere bubblar det efter längtan innanför väl låsta galler med borttappade nycklar som kanske blev uppätna under all förnedelse för nog var det så det var när dina stenar föll ner och jag hade inte ens någon ork att skydda mig för nog var du så mycket bättre och nog hade du nog rätt men ändå gjorde allt alldeles för ont och någonstans så glömde jag lyckan och låste in mitt skratt för visst var det inga som kunde skratta som oss och visst så var det ingen mening med det längre och jag sa alldeles för många gånger att idag tänker jag inte ens låtsas vara glad men så fastnade jag där, men nu funderar jag på om det snart är dags att hitta nyckeln för att återigen smaka på skrattet för att se om det fortfarande finns eller om jag levde flera år i en verklighet som faktiskt inte tillhörde mig.