Det är som hjärtat plötsligt fått en egen vilja,
att det inte nöjer sig med att jag fick se dig och dessutom fick en kram av dig.

(Kanske vore det bättre om jag inte mött dig från första början?)


Jag grät över dig idag.
Jag grät över att du är så ofantligt super-duper-fin,
över att du bor så långt borta,
över att du inte alls känner som jag.


Det är som kontakten mellan mitt hjärta och min hjärna brutits,
och jag står mitt emellan de två,
som i en virvelstorm,
eller som i en helt vindstilla tystnad.


Och nej, det får inte bli fel.

Jag är inte kär i dig, inte alls.



Jag bara råkar älskar dig.