Det är den där känslan som gnager inom mig,
som om det som hände plötsligt inte finns längre.
Det är den där rädslan att du plötsligt inte vill veta av mig,
att jag skickat alldeles för många sms
och inte fått svar på ett enda.
Det är den där eländes rädslan för jag vet inte vart jag har dig.
För jag har inte en aning om jag ska älska dig eller hata dig,
eller om jag bara ska låta dig vara.
Det är den där osäkerheten för jag inte vet vad du vill att jag ska säga,
för jag inte vet vad du förväntar dig av mig
eller hur jag ska vara i din närhet.
Men det är den där lyckan när du säger "vi kan väl gå iväg, bara du och jag",
Och det är den där himlans sköna tryggheten när jag sitter bredvid dig,
och din hand ligger på mitt knä.
När jag tänker att du alltid finns kvar. Oavsett vad.
Det är den där känslan.