det blir inga mera
böner

denna gång

till och med rosen
har tappat
dess törn

och jag har slutat
blöda

tömd

faller ej mer
ner från dina famnars
höga

för jag ligger redan ner
och endast
inväntar

just ingenting
nu mera

när vår kärlek
har fallit

i dvala

med ett snötyngt täcke
av ensam

försöker jag bara
gömma mig

bättre ifrån
kärlekens grymma
tills dess att ditt
hårda

har lättat

då sommaren smälter
och det vi kallat kärlek

vill släppa mig
fri

aldrig fångar mig

åter