som bläster har vingarna nu skavt i mina ögon under flera tidevarv än jag skådat. hopplösheten avlöser smärtan. pulserar, vrider vränger min syn till att uppleva blixt och skepp som far över horisonten. fram och tillbaka. i fosterställning sover jag bort känslan för att vakna i efterlandet, det tunga huvudet skaver mot skallben. brister brister, brusten. bruten omloppsbana, knivskarpt snitt längs halva mitt jag. skärskådad.