Med vilda skrattlystna lekar strövar vi över ängarna,
det lilla yrvädret till hund utmanar mig!
Flämtande leende lägger jag mig ned i gräset och bara
njuter av det magnifika kastanjeträdet över mig,
en sista slända seglar förbi och mina frågvisa tankar tar
följe med sländan medan jag nyfiket fingrar på en
halvöppen taggig kastanjenöt.. 

 ***

Vad är det i oss människor, naturen självt och välden
som strävar så febrilt efter balans?
När något gått för långt ut, renodlats i finstilta trådar,
dyker alltid annat upp och vickar tillbaka mot balans,
oftast med en röst av det motsatta extrema så dess tanke
blir ifrågasatt.

Ser det överallt, vart blicken än lägger sig till vila.
För mycket arbete får oss fräsa irriterat efter ledighet.
Vid intag av allt för mycket fakta längtar tankarna till
en fridfull stillhet. För mycket frihet ger längtan efter
uppgifter att lösa, konstruera, eller tankar som vill gro
till färdigställd synlighet inför oss själva eller andra.

Är balans lika med lugn?
Och varför skulle detta lugn vara så eftertraktat?
När vi mest tycks leta efter det uppseendeväckande
och äventyrliga i det njutbara extrema?
Varför detta splittrade sinne?

Vart leder världen oss nu?
Eller är det vi som leder världen?
Denna sorg och smärta som vilar i så många människor,
känslan av maktlöshet och tankar på självmord, är det
bara ett synligt tecken på att omvärlden vi lever i här
har gått för långt i sin iver efter effektivitet och hög
prestanda, makt och en allt för driven hastighet?
Har arbete, status och information gått för långt ut mot
det extrema, börjar vågen vända mot frihet genom
närhet, det självklara enkla och vardagsglädje i det lilla,
det som mer självklart finns där obalansen gett yttersta
fattigdom som vardag?

Vad vill denna ständiga vågrörelse av balans?
Vilket är syftet och vad är vinsten?
Någon slags utveckling, men vart?

Tycker egentligen inte om ordet balans,
alldeles för intetsägande.
För mig har balans en något annorlunda innebörd,
för mig är strävan efter balans en strävan efter kärlek.
Kärleken är något påtagligt levande, det finns i
naturen självt, vi är ju en del av naturen så varför skulle
vi inte vara barn av flammande passion?

Kanske kommer tanken av en tillfällig naivitet från den
njutbara stillheten runt mig, men kanske är det så enkelt
att det finns en osynlig våg som föds ur naturen,
ur oss människor, djuren och alla intryck som tumlas i
havets långsamma dynamiska djup och i vindens
svårfångade tonhöjd. När balans finns, frodas respekten
i en naturlig kärleksfullhet.

Är balans den ologiska förutsättningen för ren
och blomstrande kärlek?
Är det därför kärlek är så svårt, och även därför
vi strävar efter balans?
Hur är det när vi vandrar självkännedomens
ensliga stigar som ligger utanför balansen?
Måste vi bli denna kärlek själva först,
innan vi har möjlighet att dela den med någon annan
som också är i balans, just då?

För även intensiv skön närhet
får oss att längta efter ensamtid.

Jag har ingen religion att luta mina tankar mot, men om
Eden Nirvana eller andra idyller skulle inrymmas i ett
enda ord, tror jag att det skulle bli just fullkomlig balans.
Något begärligt som hägrar oss i livets dyningar, och när
balansen väl infinner sig, upplever i alla fall jag en
bubblande omutbar förälskelse till allt och alla
omkring, mig och livet självt.

Är inte balans en makt att räkna med?
Kanske en förlorad naturlighet som grundar, som ger
klarsyn och uppfattar möjlighet till förståelse.
Där ett obalanserat sinne istället känner rädslor,
missnöje eller kanske hat avsky och återvändsgränder?
Naturen har ju sitt eget sätt att sträva mot balans, men vi
människor då? Som någonstans i utvecklingen trodde oss
stå över det som balanserar, kommer naturen självt
skapa balans för oss eller finns det tid ännu där vi
kan hitta tillbaka?

Är inte drömmar och längtan det som visar
oss vägen till balans?
Så vad är det som hindrar oss från att fullfölja
våra drömmar? Vårt obalanserade inre eller påverkas  
vi av yttre begränsningar, vilket är det egentligen?
Är det bara vi människor som drömmer, finns det inte en
dröm i vildhästarna, i den regntunga vårknoppen som
längtar efter solvärme?

Kärlekens vilda blomstrande natur tycks vara lika
svårfångad som ängens egen vila, i årstiders växlingar
mellan frodigt spirande och frostfingrars stormar.

Kanske är uppnådd balans en tid att njuta i kärlek,
medan obalans ger tillfälle för mognad och utveckling
av inneboende förälskelse. Men vad är det egentligen
som har förmågan att skapa obalans där balans redan finns,
att skapa livlighet och flöde?

Är vår värld som vi känner till den,
det frö som nu blommat överdådigt,
satt i höst för att färgsprakande vackert och
storartat dö ut?

Sprida sina egna mogna frön i ett balanserat
evigt mönster av vågor?

 
***

i en sländas vingslag
föds en vind
lika skör som darrande löv

finner sin mättnad
i trummans dolska slag
från eldhärdens väktare

den lilla vinden leker oberört
 av eldmakarens trolska sånger
fylls av en uråldrig längtan

vill segla med vilda molnslöjor
nära mark

över öppet hav