när iskalla kårar
misshandlar mina fårade kinder
tror aningen sig veta att
graven på mig kallar

de sjuder under ytan
de ropar på min kropp
jag omvandlar blodet till
befrielse,
jag frigör mig från mitt nu

ni nästlar er in under ytan
jag betalar för att få
beskåda mig själv lida

du rimmar böljande ord
i mörkrets avgrund
jag flyter sammansvetsat
med de nalkande stegens
slut.

snö ängeln föll,
avtrycken mötte mig på marken
jag lade mig försiktigt
i dess famn,

och hon omfamnade mig
med dödens armar,
i min önskan om att
aldrig komma åter