Jag sträcker ut en hand.
Den är kall, den har vistats alldeles för länge utomhus.
Vintekyla, utan något som kan värma.
Om du skulle värma min hand skulle jag uppfyllas
av ett lyckorus
som inget annat skulle kunna härma.

Mina fötter fryser lika mycket,
men ingen lägger märke till dem för ingen tittar neråt.
Inte ens jag. Hjärtslag.
Lycka kan ta ett tag.
De behöver hemmastickade strumpor, helst rutiga.

Kroppen hålls varm endast av ett stycke tyg jag stulit från tygbutiken längst bort från allt annat.
för att ingen skulle märka,
varifrån tyget kom.
Det skulle vara mycket mer ekonomiskt att lägga sig ner och frysa ihjäl, men jag gör det inte..
För någon måste ju begrava mig och det har folk varken tid eller råd med.

Jag ser människor på tv.
De är lyckliga och varma,
glänser av glädje och bra karma.
Men jag vet, ingen sådan människa finns i min närhet.
Och även om det skulle göra det skulle denne knappast hjälpa mig.
Varför just mig?

Sanningen är att vi alla är ute i vinterkylan,
Att vi alla håller på att frysa ihjäl.
Vissa av oss gör allt för att hålla värmen.
Vissa av oss hjälper kylan att förfrysa dem bit för bit.

Varför skulle man göra så?
Hjälpa kylan.
För att om man verkligen står riktigt illa till...
Då kanske någon skulle vilja hjälpa till.

Sanningen är.
Ingen kan hjälpa oss.
Vi kan bara hjälpa oss själva.
Och varandra,
Hjälpa varandra att hjälpa varandra?

Kanske går det?
kanske inte.
Jag vet inte, varenda gång jag försökt har jag förfrusit ett finger.
När alla är borta kommer det inte att kännas lönt längre.

Jag längtar till sommaren..
Men då kommer människor få värmeslag och vätskebrist.
Den som dör först är den som kommer sist.
Jävla kommunist. Som vill ha det bra för alla på allas bekostnad.
Hur skulle det funka?

Jävla årstider.
Nåja, snart är året slut.
Sen är allt slut.
Borde jag kanske njuta lite mer av årstiderna medan jag fortfarande kan....