Mörkret lättar men än är det dimma.
Skuggorna härjar ännu någon timma.

Stigen är ödslig och skrämmande dyster.
Bäcken skimrar med en sorgsen lyster.

Jag vandrar här ensam ty vägen är min.
Vägen jag valt får inga drömmar att slå in.

Hela mitt liv har ödet med mig härjat.
Det har satt sina spår, mitt ansikte är ärjat.

En uggla hoar från en murken gren.
Kanske den vet att timmen är sen.

En ljuv musik någon spelar opp.
Den tränger in, fyller hela min kropp.

Plötsligt styr stigen ner i bäcken.
På en ensam sten väntar näcken.

Ner i vattnet ska jag sakta skrida.
Han spelar för mig, jag behöver inte lida.

Vattnet fyller mig, här ska jag bo.
En sorgsen fiol vyssar mig till ro.