Parkbänken väntar på någon men det finns
inga duvor att mata längre och den siste
uteliggaren frös ihjäl i natt i sin kostym av
tidningspapper och kartong och ingen vill vara
ute i kylan vi gömmer oss bakom
persienner och rullgardiner och nynnar på
små sorgsna melodier och -
alla är så ensamma nuförtiden, lyckan
har trillat bort bland kabelkanaler och våra
maskerade ansikten är bleka fasader som
låter oss låtsas att vi inget känner
vi vänder bort våra blickar för att slippa
se för att slippa leva