Jag vill så gärna återvända till någonting. Känna den nygamla känslan av att det här krubban varifrån jag tog mina första stapplande steg. Komma tillbaka till den plats där andetagens smak kittlar bekant på tungan och pusta ut som att livet gärna får komma tillbaka nu. Men man kan inte återvända om man aldrig varit borta.

Jag måste hitta nya sätt att förhålla mig till det gamla. Eller gamla sätt att förhala det nya. Och vice versa. Och vice värden i mitt hyreshus måste tapetsera om lägenheten för att den gula terrakottatapeten är fläckad av vin, kvinnor och sång. Och andra substanser som en gång flöt men som nu är trögrörliga formationer på textilen.

Istället för att lägga mig under himlen på sommaren för att fantisera vad molnen föreställer brukar jag sträcka ut min lekamen på korkmattan och bygga upp historier av missfärgningarna på väggen. De berättar fabler som jag helst inte vill höra. Eller se. De berättar sanningen som Sankte Per kommer att avslöja när den lilla döden övergår till det maskhål som tar dig vidare till nästa nivå.

Allt skulle vara lika koncentrerat som laser. Då skulle jag inte behöva punktmarkera mina vita blodkroppars fluorescerande dagdrömmar om nattro. Aldrig behöva bona golvet för att min skridskoprinsessa skulle kunna göra trippel tolo över min nakna animation. Men nu sprids allt i svart vitt. För vinden. För alla. För grått är det där nya. Som jag hemlighåller för väggarna.