Jag är lite indisponerad för ögonblicket, men i morgon är jag världens lyckligaste människa. I förra veckan, på en bänk framför Olof Palmes plakett av gulddoublé i Budapest, då jag tuggade i mig decimeter för decimeter av den råa korven jag av misstag köpt över disk vid ett stånd alldeles intill järnvägsstationen, i tron att den var omedelbart ätlig, med kavajen klibbande kallt över magen, ja, undertröjan hade jag glömt över en stol i hyresrummet, och med hundarna utan särart som ingenstans hade ett särskild hem tittande på mig som vore jag själv ett gott stycke saltad korv. Ja, jag var oändligt tacksam att jag hade den stora flaskan med den illasmakande polska vodkan i min hand och att jag med det slags stöd alls inte behövde hålla mig förtvivlat nykter, utan klunka mig helt lagom full för att inte känna någon som helst utsatthet. Och jag satt där för att jag missat sista tåget till Dolomiterna, men ändå, ett dygn senare, på en parkbänk i Trento, när jag försökte fälla min överkropp ner åt sidan, med fötterna kvar i marken, i en liten park med rododendron och pisslukt, och en konstapel med en halvmeters batong i svart gummi, med vilken han petade mig med, ömsom på höften, ömsom på nyckelbenet, ville jag ändå söka upp dig, vagt, du med det vilda salta håret, som torrt gräs, över pannan och de gröna smaragderna till ögon; antytt uppsöka din salta andedräkt, som bräckt vatten, men förmådde inte längre än till den lilla parkytan.

Mitt på dagen, vid lunchtid, på väg genom Brennerpasset via Bolzano, satt jag och knyckte mot tågets vrickande rörelse, ett knep mot illamående jag lärt mig av en sjöman från Esbjerg, och tittade utan att överhuvudtaget blinka på hur tre blå-ådriga dvärgar dansade ett slags lysten variant av servil two-step iklädda rosa klänningar i tyll och spets. Jag sa efter en stund till dem, i själva verket med ögonen placerade ett par decimeter ovanför deras hjässor, att jag kunde sitta vid dörren om de ville, på tre språk. Först sa jag det högt på svenska, sedan viskade jag det på ungerska, slutligen skrek jag det allt vad jag orkade på en blandning av norditalienska och den österrikiska varianten av tyska. Jag kände alls inte igen min röst.

Mellan Köpenhamn och Stockholm var jag lyckligtvis så tillbakabildad eller upplöst i konturerna, ja, rentav doftlös, att jag, med ett enkelt låtsat sovande, slapp visa upp den tågbiljett jag inte hade. I Stockholm passerade jag min port och förmådde inte gå in, eftersom jag hade hyrt ut den, och förresten hade jag ingen extranyckel, ja, det hade jag förvisso, men den hängde på en spik i min bostad, fyra trappor upp, så jag gick och satte mig i en lund alldeles intill, försökte undvika att tänka med stöd av en liten komposition av ett vattenbad (för småfåglar kan man tro), men nu främst pyntad med urdruckna pilsnerflaskor, med tillhörande porlande bäck i miniatyr. Jag krängde omsorgsfullt och onödigt långsamt, för att spara – nej, slösa – tid, av mig de svarta armékängorna, alls inte anpassade för hett svämmande dagar, som jag alltid bar vid denna tidpunkt; för att kokettera med snarare än för att skänka min taniga gestalt stadga. Satt så länge, lutad mot en skorvig ek och fingrade, oändligt känsligt, som förde jag fingertopparna över en glöd, eller darrande mot din varma fjuniga kind; kände på blåsor vilka jag förvärvat av outhärdlig sydlig värme och strumpor av sämre kvalitet. Ur min ryggsäck, som jag lämnat öppen, stack stjärten av en gräsand upp, genast drog jag ryggsäcken åt mig; djuret hade redan fyllt hela sin vilda näbb med halva stycket av en brödkaka jag köpt för mina sista lösa slantar på perrongen i Augsburg, och jag vred mig delvis bort, med en till hälften kvävd rysning, för att slippa se de allt annat än romantiskt stirrande ögonparen. Jag kupade sedan handen och fyllde den med vatten från den larvigt tillgjorda bäcken, kastade det lilla blöta, som en könslig skål, som din som jag aldrig sett, hann jag tänka, med en, för mig, förvånande intensitet, rakt upp i gommen, och gick iväg. Den första biten med kängorna hängda i skosnörena över ena axeln, och sju stycken änder följande mig tätt i hälarna, nypande mig i hälskinnet.

Igår - efter sammantaget tio kilometers instrumentell fotvandring, nordvästerut till Sollentuna och sedan tillbaka hit, innehållande en fruktlös ansträngning till att, på det diminutiva och vilt gäspande postkontoret i det lilla förortscentrat mellan parfyrmerade blomsteraffären och tobakisten, övertransera mitt eget bankkonto - stod jag så slutligen i min kvartersbutik, mittemot min port, i ett vilt frekventerat klockslag (18.11), mellan tobaksautomaten och annonspelaren, blockerande det trånga ytrummet med min på samma gång pulserande som avtonande kropp. Jag förmådde inte be handlaren om ett glas vatten, men i morgon är jag -