Vintriga isvita slöjor i en
timme där mörker tar vid
minns så väl hur jag mötte dig i kvällning
hur det var vår i ömhetens tid

Nu är dagarna eviga och mörka
minns inte när vi älskade sist
det är inte bara drömmarna
det är allt det som var nära
som vi mist

Du är den jag skulle försvara
med min kropp tills dess att
jag dog
men du är heller nästan aldrig orsaken
till att jag stod rakt
och kanske hjärtligt log

Vi är metrar och istappar över havet
ingen av oss minns hur man tar
vi går bredvid varandra genom livet
men minns någon av oss hur man gav.

Jag tvekar innan armen minns din midja
jag ber om tillåtelse för varje kyss
du som jag älskat genom åren
du som jag älskat endast nyss

Vi borde mötas i nutid med
händer fyllda av när
vi borde vänta och vaka
tills vi äntligen är här

Vi borde stå raka i vinden
när allt blåser så kallt
för

vi är allt vi älskat alltigenom överallt.