Jag tror att lika regelbundet som utandningen, dock inte lika ofta, måste jag reflektera över min njutning, dess mål och framför allt syfte. Jag värjer mig ifrån den konventionella njutningen, det så omedelbara tillfredsställandet av basala drifter. Och jag måste säga att jag är oroad över den så utbredda uppfattningen om vad njutning är och hur stramt det nålsöga är för att uppnå dess tillstånd. Njutningen,stimulin, kraften som duschar kroppen med stjärnsnö, får ryggmusklerna att spritta till och munnen spricka ut i ett leende. Även om det knappt finns något läckrare, så är en Lamborghini Murcielago inte vägen till den kompletta njutningen. Sex centiliter Springbank i ett glas, vid en skinnfotölj och en öppen spis är tilltalande men man kan fråga sig om njutningen inte hänger sig för mycket åt dryckespriset. Gruppsex med cocapudrade A- till Ölindor hade väl gjort att man översett uppslitna knän, ömmande ryggslut och blod i urinen. Men, jag tror knappast man fått något grepp om den riktiga njutningen.

Fjärran är de lagrade oljiga dryckerna, källorna och aromatiska sensationerna. Likaså är fåfängan och bekräftelsens irrgångar. Än mer diffus är den gräns mellan njutning och lidande som borde vara så avgrundsklar, ty alla kan vi förklara deras väsensskilda karaktär. Men jag frågar mig ofta när frånvaro av lidande är så pass stark att tillståndet mest liknas vid njutning. Ifall nu njutning är just lidandets motsats.

Jag kan njuta av tillståndet då jag inser något nytt. Och tillståndet då en ny idé dyker upp och man bara brinner för att speca, skriva, rita, visualisera, bygga och förverkliga. Just det tillståndet skapar en frisk och spänningsfylld harmoni i kroppen och borta är allt dunkelt om vilken tragisk person man är och den meningslösa framtid som står framför en. Det är en viktig njutning. Men finns det grader av njutning? Vad är i så fall dess steg och var finner man toppen? Är toppen såpass overklig att man måste använda kemiska preparat för att skapa en artificiell illusion av total lycka för att överhuvudtaget skymta dess topp, eller rent av en än värre illusion, den att det finns en allsmäktig gud som just i detta ögonblick ser och älskar dig? Eller är njutningen som ett par nummer för stora byxor som man hela tiden måste dra upp med nya sensationer och upplevelser för att de överhuvudtaget ska ha en chans att stanna runt ens höfter?

Hm, jag upplever det som om det vore det senare alternativet. Mina njutningstillstånd är inte permanenta, ens regelbundna eller gradbestämda. De är små flyktiga ljussken som lyser upp ett mörkt inre där graffiti förskönar dess väggar och budskapet \"jag finns till\" skymtar i det fladdrande skenet. Och applicerar jag samma teori på en mer materiell njutning som t ex ätande, så kanske rostbiff smakar gott en kväll med gott vin, men 100 dagar av samma kost vid alla tillfällen lär en snarare att hata samma rätt.

Jag snuddade en stund vid lycka. Kan lycka vara samma som njutning? Är lycka njutningens omedelbara konsekvens? Jag känner det inte så. Lyckan växer inom en. Den frodas, övergöds och dör av för mycket njutning, liksom att njutningens värde i sig avklingar med dess eget upprepande. På mitt kylskåp finns en magnet där det står:

Lycklig är den som inte sörjer vad hon saknar utan gläds åt vad hon har. (okänd)

Så, lycka borde alltså vara insiktens påföljd. Lycka bör vara en bestående känsla som dröjer kvar när njutningen klingat av. Och om lidandet är njutningens motsats så borde nog bitterheten vara lyckans motsats. I alla fall så jag tolkat bitterhet. Ty bitterheten är också insiktens påföljd, insikten om att allt kunde ha varit så mycket bättre, men att det inte går längre att göra något åt det.

Och jag funderar på om jag är lycklig eller olycklig och bitter. Och jag skulle nog vara måhända självgod och påstå att jag faktiskt är lycklig. Jag kan se skönheten i ett mulet decemberväder med kraxande kråkor och isande vind. Jag känner en nyfikenhet inför morgondagen. Två friska starka ben bär min kropp och ingen molande smärta har penetrerat den. Jag lever i något som jag vill kalla hem, med all dess trygghet och värme. Fruktan finns inte i min vardag, ej heller ångest. Jag andas, jag ser, jag finns.

Mjo, jag är lycklig.