Myrljusen dansade i brand. Som små små gyllene guldblänk i handflata, han ville ha det så.

År har färdats och år har lärt. Som att få myrljusen att dansa. För somliga syns de inte alls. För de få, utvalda kan de ses gnistrande som diamanter fast, det är ju så få.

Han var en av dem och lekte dem gärna. Kanske var de älvor eller feer, vad vet en gammal skogstimmerman om sånt. Så valkiga händerna och hakan täckt av grå skäggstubb. Han hade suttit här så länge att den grå mossan avlat sig på den annars så kala hjässan, men han var inte död.

Nej för att vara död skulle man ha passerat kyrkdörren och begravts i jorden men vad brydde väl han sig om det, död eller levande. Folk lägger så stor vikt till det som är av mindre vikt tänkte han och lät ljuset rulla mellan pekfigret och tummen, till ingen nytta alls. Dör gör man och lever, vilket som.

Den som lägrat en myr en höstafton skulle veta exakt hur han resonerade, skulle känt gammeltanken så tydligt ibland alla sidor på Facebook och twitter ja rentav gjort ett bokmärke på "gubbe vid myr". Men vad fästade hans ögon vid sådant där det fanns jord att andas, vatten att dricka av och en sky av skvattram som så vilsamt jordade sig runt honom.

Kvällshimlen sänkte sig så sakta som den kan göra vid Västerbottens rand. Små djur som höll sig envetet vid liv fyllde luften liksom dofterna. Jag är grön intuti, vildväxande och yster, som små barkbåtar i livlig ström. Det var hans sista tanke innan Myrljuset slocknade och hans varma kropp smälte samman med trädrötterna som han bragt om livet.

Men vad bryr sig väl en timmerman om sådant smått. Det var höst och blev vinter den natten.