Monsieur Tourette gick vidare nedför en trappa till. Den poetiska floden bar honom fram till fru Zolas dörr. Vattnet forsade runt damaskerna, svetten rann nedför skjortkragen. Tourette knackade på försiktigt på hennes dörr.

Fru Zola öppnade dörren. Kaos stod i trapphuset och poliser med noteringsblock och brandmän med sina yxor tumlade runt i samma känslotillstånd som när de 15 år tidigare hade funnit det stackars Manuel Barreras pojke.

Men ingen ville de henne något för skandalerna låg båda på våningen ovanför hennes. Men så såg fru Zola plötsligt den nästan genomskinliga Monsieur Tourette stå på hennes dörrmatta med en blick som Zola aldrig tidigare sett.

Han sa inte vad han ville men då fru Zolas odrägliga katt blev orolig av trapplivet och gulaschsoppan snart var klar, bad hon sin granne kliva in i hennes hem.

Där satt sedan den bleke Monsieur i fru Zolas kök och blev varm av hennes soppa och hennes mänsklighet.