Vi förstår varandra. Du och jag.
Hamnar i samma mönster. Pratar samma saker. Tycker samma saker. Du i det milda och jag i det här andra. Strandsatt i dröm, utkastad i verklighet. Varande det man är genom varandras helt goda vilja.

Vid mina ben ligger en katt och sover. I hela sängen ligger dom och spinner och skräpar till min fulla förtjusning och på hyllan strax bortom står de skallrande tätt intill varandra. Dom är av porslin. Till antalet sju naturligtvis.

Naturligtvis håller jag med dej. Jag håller din brandgula pappersmåne högt och avundsjukt på himlen och din gråt är också min i den serenaden du sjunger.

Det finns ett lyckans land för den som vet. Den som vet kommer in i himlen när hon dör. Den som vet föds igen. Den som vet ligger i bekymmerslös tystnad i evighet och den som vet kommer få reda på allt.

Nog måste det vara så.

Jag håller med dej och sen mår jag bara dåligt för att det finns så många sätt som är rätt. Det finns så mycket som man ska veta bäst. Så mycket text som jag borde läsa och så väldigt mycket förstånd som jag borde förstå. De djupa tankarna som spränger dårhus. De våldsamma teorierna, de ljugande gudarna och all glömd kunskap! De tomma sidorna i slutet och alla vilda kompassnålar.

Men det stannar sen.
När hon märks.

Katten ligger vid mina ben.

Jag känner in henne och sover mig bort till den plats där en trött katt vet mer än alla tiders filosofer.